Göteborgsposten – 26 mars 1870, sida 2

Frän Utlandet. Det är af ett otörnekligt intresse att se den konstitutionela utvecklingen af ett lands förhållanden, hvilket nyss förut varit uyderkastadt en fullt personlig regering och egt ett styrelsesystem, det der varit en konstfullt hoptimrad absolutism. Så t. ex. har i Frankrike den konstituerande eller grundlagsstitvande makten under Napoleon III legat i senatens händer och medlemmarne i denna senat ha utsetts af kejsaren bland hans tillgitnaste vänner, bland sådana hvilkas existens till väsentlig del berodde af kejsaren sjelf och hvilka utgjorde det andra kejsardömets nybildade aristokrati. Denna senat var slafvisk till ytterlighet, hvadan någon ändring i författningen, som icke behagade kejsaren, ej var tänkbar. Då nu kejsaren, för att kunna upprätthålla sin dynasti, måste uppgifva det personliga regeringssystemet och inträda på en fullt konstitutionel bana med en ministerstyrelse, hvilken å sin sida stödde sig på majoriteten inom den folkvalda representationen eller lagstiftande församlingen, var det naturligt, att senatens företrädesrättighet att ensam besitta den grundlagsstiftande makten skulle bli hinderlig. Allt representationens och ministerens reformarbete i afseende på författningen skulle neml. kunna stranda mot en reaktionär senats non possumus. Inom senaten bar ock visat sig ett imperialistiskt parti, hvilket är mera kejserligt, än kejsaren sjelt. Det har med harm sett de pågående reformerna och låtit framskymta, att kejsaren visserligen tolererar dem såsom ett experiment, men i grunden vill låta det bli vid det gamla. Detta partis hållning har ock verkat en tvekan hos allmänheten angående kejsarens verkliga sinnelag, hvilken i mer än ett hänseende varit hinderlig för ministerens bemödanden. Det ålåg derför den nya regeringen att öfvertyga allmänheten om kejsarens fasta beslut att gå framåt på den en gång beträdda banan. Bästa medlet härför vore att, på samma gång man derigenom vann den behöfliga ändringen i statsmaskineriet, erhålla kejsarens medgifvande att skapa en annan ställning för senaten, än den hittills innehafda. Detta skulle bilda kronan på det konstitutionela verket. Kejsaren lemnade för sin del sitt samtycke till en sådan förändring, och premiermistern Ollivier skred med sin vanliga kraft till verket. Han lyckades bilda inom senaten ett liberalt parti, hvilket nu vill föreslå, att senaten skall helt och hållet uppgifva sin grundlagstiftande befogenhet och i stället bilda ett slags öfre kammare, en pairskammare, hvilken delar den lagstiftande makten med deputeradekammaren, såsom fallet var under restaurationen och julimonarkien. Prevost Paradol bar i sin bok Det nya Frankrikoe betonat nödvändigheten häraf, men gått längre, i det ban föreslagit, att denna öfre kammare, i stället för att väljas af kejsaren, skulle väljas medelbarligen at folket eller på samma sätt som första kammaren här i Sverige, hvars organisation numera betraktas af flera statsrättslärda som ett mönster. Naturligtvis inse de reaktionära imperialisterna att sakerna måste komma att taga denna vändning, hvarför de ock koncentrera sina ansträngningar på att motarbeta dessa försök. I spetsen för dem står den talangfulle senatspresidenten Rouher, eu gång kallad den andre kejsaren, hvilken ej kunnat frigöra sig från de maktens drömbilder, som så länge omgåfvo och smekte honom. Det är dock betecknande, då man nu berättar, att det liberala partiet i senaten vinner alltflera anhävgare, så att reformen har utsigt för sig att gå igenom, och att Rouher förklarat sig vilja derför lemna besattnirgen som senatspreside nt. Mod glädje helsa vi dessa underrättelser