Ar 1661 blef en qvinna vid namn Martha Taylor i Derbyshire lam tillfölje af en stöt som hon erhållit i ryggen. Hon plågades af olika former af sjukdom tills hon i November år 1667 fick en häftig blödning ur näsa, mun, ögon och öron, åtföljd af kramp, konvulsioner och beständig uppkastning, hvarigenom hon efter några vecker bragtes i den yttersta utmattning. Hon blef småningom återställd till sitt förra tillstånd; men under ofvan omnämnda paroxysm hade hon ej förtärt någon föda, och äfven efter sitt tillsfrisknande fortfor hon till hela sin omgifnings förvåning att vägra förtära det ringaste. Blotta åsynen af mat framkallade hos henne äckel, och hon tycktes erfara en tillfredställelse och ett välbefinnande af denna återhållsamhet som hon icke under hela den föregående perioden af sin lamhet kännt, en omständighet, hvilken på ett märkvärdigt sätt öfverensstämmer med hvad den fastande flickans i Wales moder om henne berättat. Blott det ej var fråga om att svälja något, så tyckte hon ej illa om att föra socker, frukt eller tillochmed vatten till läpparne och hon kände sig deraf tillochmed uppfriskad; vid ett tillfälle sväljde hon af nyfikenhet eller derför att hon var benägen att äta, en del af ett fikon; men efter tjugofyra timmars lidande och konvulsioner kastade hon upp fikonbiten ånyo. Hon sof föga och aldrig lugnt samt blott fram på morgnarne. Ibland vakade hon hela veckor i sender. Hennes sinnens tillstånd var vexlande. Ibland voro de öfvernaturligt skärpta, stundom åter tycktes de icke arbeta alls. Hon tyckte om blommor men ofta satte hon undan dem, emedan de voro för mycket för hennes hufvud. Earlen af Devon intresserade sig mycket för detta underliga sjukdomsfall och pröfvade dess verklighet med alla lämpliga medel. Qvinnan blef i fjorton dagar med stor uppmärksamhet dag och natt bevakad af läkare, som earlen sjelf för detta ändamål utsett, liksom hon äfven vid flera andra tillfälJen bevakades af olika personer, som önskade öfvertyga sig rörande detta fenomen. — En och annan läkare sökte visserligen att ur naturliga grunder förklara detsamma, men inom kort hade religiösa entusiaster fått makt med qvinnan, hvilken de betraktade såsom ett mirakulöst exempel på en speciel försyn. Dessa entusiaster vunno lätt en bundsförvandt i den unga qvinnan sjelf, men då man tager i betraktande egendomligheten i hennes belägenhet, ifall densamma berodde på ett bedrägeri, är det anmärkningsvärdt huru godt förstånd hon bevisade midt under puritansk mysticism. En af dem som besökte henne yttrar, att Åhuru hon icke påstod sig ega någon gudomlig inspiration, så yttrade hon sig väl och klart i hvarje ämne, som man med henne inledde. Hennes teologiska äsigt om hennes ställning är karakteristisk för den tidens uppfattning. Hon yttrar nemligen: Jag betraktar den omständigheten att jag lefver såsom en uppenbarelse af Allmakten till gagn och fördel för dem som frukta Gud, för att låta dem se huru Gud kan genom och af sig sjelf uppehålla ett lif och för att förhärda de motsträfviga och obotfärdiga samt för att väcka mig sjelf och leda mig in på helgelsens väg. Den stackars qvinnan synes ha genomgått mycken andlig strid, och om hennes slutligen vunna förnöjsamhet och resignation hade en bismak af religiös fanatism, så var detta blott den naturliga följden af umgänget med religiösa svärmare. Dettabegrepp om en särskild renhet och helighet som skulle vinnas genom ovanligt lidande, hvilket utmärker katolska kyrkans Addolorate och Exstatice, som vanligen ha med sina öfriga manifestationer af sjuklig fromhet förbundit ett, om också icke fullständigt, afhållande från föda, — detta begrepp synes icke ha hos henne förefunnits. Huru länge Martha Taylor förblef i detta abnorma tillstånd, om hon någonsin blef frisk och när hon dog, detta allt är omständigheter, som numera icke äro bekanta. Damen med nyckeln. Ett ryskt fruntimmer af hög rang, som under åren 1848 och 49 väckte ett visst uppseende i de parisiska sällskapskretsarne, har nyligen aflidit i Versailles, hvarest hon bebodde ett litet landställe och sedan flera år framlefde sina dagar i största enslighet. En eller två gånger om året fick hon besök af en herre, som ingen kände, men som antogs vara hennes man. Under förra månaden kom han emellertid icke sjelf, men i stället mottog hon ett bref, som innehöll underrättelsen om hans död. Några dagar senare tog hon lifvet at sig sjelf genom svält. Denna dams historia är temligen hemlighetsfull. Då hon under vintern 1848—49 först uppenbarade sig i Paris salonger var hon ännu ung, knappast äldre än 24 år. Se här hvilken historia, som efter hennes död kommit i omlopp om henne: En dag öfverraskades hon af sin man i deras villa, i samma ögonblick, som hon höll på att låsa igen ett stort väggfast skåp. En förrädisk tjenare hade uppenbarat för sin herre att han nyss hade sett en främling smyga sig in i grefvinnans kabinett. Ryssen yttrade icke ett ord at förebråelse eller hot, han vred endast om nyckeln ännu en gång och stoppade den på sig. Derpå förde han sin gemål ner till den väntanue vagnen, hviskade ett par ord åt kusken och lät denne köra bort. Men innan de ännu hunnit undan säg den olyckliga qvinnan att hela villan stod i ljusan låga. Ilon blef sanslös och föll derefter i en häftig sjukdom. Då hon slutligen efter flera veckor åndtligen kom till sans fann hon, att hon om halsen bar en tjock guldkedja utan lås, hvari hängde en nyckel. Det var nyckeln till väggskåpet. Hon sökte att beröfva sigksjelf lifvet, iimen hennes oförsonlige make hotade henne då med att röja hennes skam för hela verlden. Nej, hon skulle tvärtom lefva och städse påminnas om sitt brott. Halsbandet med den simpla nyckeln gjorde naturligtvis ett ofantligt uppseende i Paris salonger, men förgäfves tiggde hon på sina knän sin bödel om att få draga sig tillbaka 1 ensligheten. Slutligen beviljade han henne en vacker dag denna anhållan, men med det uttryckliga vilkor, att hon icke skulle begå sjelfmord förr än han vore död. I öfver 20 år väntade således den olyckliga, som icke ville bringa vanära in i sin familj, på förlossningens timma. Då underrättelsen om mannens död slutligen anlände, hungrade hon ihjäl sig. Ett amerikanskt uppträde. Nyligen har i Chicago förefallit en af dessa glada scener, som endast kunna förekomma der den demokratiska Äfriheten hunnit så fullkomligt utveckla sig som i den nordamerikanska republiken. De uppträdande i detta skådespel voro å ena sidan miss Lydia Thompson, äfven i Sverige väl bekant för alla dem som veta beundra de naturfullkomligheter, utan hvilka ingen dansös kan göra lycka. Nu är hon fullkomligt amerikaniserad, som man af nedanstående kan 42 — -14 UAn bofönna cis an mice Marlr