Göteborgsposten – 24 mars 1870, sida 2

IIxvarjehanda. Nordens litterära förhållande bedömda i utlandet. En af nutidens talangfullaste, mest knnskapsrika och omtyckta historiska författare är italienaren Csar Cantu. Isitt stora verk Storia di centi anni behandlar han i 3:dje bandet de olika ländernas litteratur under perioden 1750—1850. Här sager han på ett ställe: I de skandinaviska länderna uttrycka sig de flesta författarne på tyska spräket (l). Deras orginala arbeten ha en mörk, allvarlig karakter, stilen är oslipad och konstlös, men imponerande i all sin enkelhet, här kan aldrig bli tal om elegant frivolitet eller efemera moder. De gamla traditionerna, bergsbons egendomliga lefnadsförhållanden, naturens underbara mysticism genomklinga deras poesi, som står så fjerran från det öfriga Europa. — Melankolien gaf Vitalis vingar att höja sig mellan den tyska mysticismen och Boileaus strängt förnuftiga skola, som han bekämpade med satirens vapen. Tegner, biskop i Wexiö, införde romantiken och skapade i Frithiofs Saga en högst egendomlig dikt. Men de skandinaviska författarne ha för öfrigt förblifvit så godt som obekanta för Europa, författare sådane som: Geijer, skald och historiker, Atterborn(!), Nicander, Andersen, Baggesen och den isländske skalden Thorarensen. Fredrika Bremers romaner, hvilka äro alldeles fria från de moderna produktionernas slappande och demoraliserande effektställen väckte under någon tid uppmärksamhet i utlandet. Den danska teatern, som skapades af Hollberg (1720—1750), har sedan dess fortfarande hållit sig uppe. Oehlenschläger, Skandinaviens heder, har i sina tragedier med skaldens höghet behandlat nationala motiver, men han har försvarat Odius lära mot Kristendomen — —. Så talar ännu i våra dagar en konsthistoriker som antagligen gör anspråk på att vara grundligt bildad En naturmärkvärdighet. Förliden höst väcktes ett visst uppseende i England af den s. k. fastande flickan i Wales: Hennes föräldrar och hon sjelf påstodo att hon sedan lång tid icke förtärt det ringaste mat. Saken förklarades snart af den vidskepliga allmogen i grannskapet för ett underverk, och det dröjde icke långt efter förr än folk kom valfärdande från nära och fjerran för att se detta föremål för ett himlens speciela under. Föräldrarne, ett rått arbetarefolk, drogo icke i betänkande att begagna sig af dotterns abnorma tillstånd (ifall det verkligen var ett sådant och icke ett bedrägeri) och visade sin dotter för penningar, samt förtjenade härpå ganska betydliga summor. Som förhållandet emellertid af de mera bildade betraktades som ett bedrägeri, hvilket icke borde få fort