Den förmögenhet jag skulle ha delat med er kan hädanefter ej förskasla mig en enda glädje. Och den lag mot hvilkeu ni förbrutit er behöfver ni ej hysa någon fruktan; er hemlighet skall ar mig aldrig uppenbaras för någon dödligs öron. Ingen ransakning skall framdraga detaljerna af ert brott i ljuset. — Ni torde ej påyrka någon ransakning, Douglas Dale, utropade Pauline med plötslig häftighet; men jag skall göra det och utin dröjsmål. Ni har anklagat mig för ett grymt brott — pu hvad grund vet jag ej. Det tillhör mig att bevisa mig vara oskyldig, och om mensklig skarpsinnighet kan mita djupet af denna hemlighet skall det mätas. Jag skall bringa er till mina fötter — ja, til mina fötter, och ni skall tigga om min förlåtelse för den oförrätt ni tillfogat mig. Men äfven då skall den klyfta ert uppförande uppkastat emellan oss för alltid skilja oss åt. Jag torde kunna törläta er, Douglas, men jag kan aldrig tro på er mera. Nu farväl. Hon pekade på dörren med en befallande åtbörd. Det låg en lugn värdighet i hennes sätt som gjorde intryck på Douglas Dale mot hans vilja. Han bugade sig och utan ett ord vidare lemnade han den qvinna som så länge varit hans hjertas idol. Han gick ifran henne nedtryckt af en sorg som var för djup för att den skulle kunnat ge sig luft i tårar. — Hon är en fulländad hycklerska, sade han för sig sjelf. Och nu är min dröm slutad och jag vaknar upp till ett tomt, glädjelöst lif. Ett sällsamt öde tyckes ha förföljt sir Oswald Eversleigh och arfvingarne till hans