skamlig förolämpning, att det betyder föga hvilken oförrätt, hvilken förolämpning jag hädanefter kan få lida af er. Till mitt eget rättfärdigande vill j a blott detta: — jag är lika litet i stånd att begå ett sadant brott hvarom ni talar som jag är i stånd att begripa hura en så vild och grundlös anklagelse kan komma från er, Douglas Dale, min trolofvade den man som jag älskat och trott, den man som jag ansett som ett mönster för heder och idelmod. Men detta måste vara vansinne, och jag är ej skyldig urhärda en vansinnigs yrsel. Ni har sagt att vi skulle taga farväl af hvarandra denna afton. Lat det bli så. Jag skulle ej kunna uthärda ett upprepande af den scen ni nu uppfört. Jug är djupt bedröfvad öfver att ert ädelmod pålagt mig bördan af pekuniera förbindelser som jag aldrig torde kunna godtgöra och i viss mån beröfvat mig oberoende. Men äfven med risk att synas otacksam, måste jag säga er att jag tror det vi aldrig böra träffas mera. Det är omöjligt att beskrifva det qval Pauline Durski led, då hon yttrade dessa ord i kall, afmätt ton. Det var en stolt, men ädelsinnad qvinnas yttersta ansträngning, och ådet låg ett slags heroism i detta betvingande af ert såradt och älskande hjerta. — Låt det bli så Pauline, svarade Douglas med sinnesrörelse. Jag önskar ej att se ert vackra, falska ansigte vidare. Mitt hjerta har blifvit krossadt af er falskhet, och mitt bästa hopp ligger i den möjligheten att er hand redan torde ha utfört sitt brottsliga verk, och att jag med mitt lif får plikta för det förtroende jag hyst till er kärlek. Låt ingen tanke på mina skänker störa ert lugn.