rikedom. Hun dog med krossadt hjerta tillfolje af en qvinnas falskhet; min bror Lionel gaf sin kärlek åt den beräknande, koketta Lydia Graham, som ett par veckor efter det hon hycklat kärlek för honom var färdig antaga en annan älskare och slutligen kastar mitt olycksöde mig i händerna på en nedrig äfventyrerska. Douglas Dale beslöt att lemna London tidigt nästa dag. Han återvände till sina rum i Temple för att göra sig i ordning för en resa till kontinenten. Men då morgondagen kom, utförde han ej sin afsigt. Han fann sig ej vara böjd att söka ombyte af vistelseort, hvilket ej skulle medföra tröst för hans själ. Hvart han än reste skulle han ej kunna frigöra sig från de sista månadernas bittra minnen. Han beslöt att stanna qvar i London, ty för den som vill undvika att träffa sina bekanta finnes intet ställe der man kan dölja sig bättre än i hjertat af det bullersamma sjelfviska London. Han beslöt att qvarstanna, ty i London skulle han kunna skaffa sig underrättelser om Paulines åtgöranden. Hvad skulle hon företaga sig nu då hon ej längre kunde dölja sitt bedrägliga spel? Skulle hon återtaga sina gamla vanor — öppna sina salonger för Londons fashionabla spelare och döfva sitt skuldbelastade samvete med spelets retelser? Skulle sir Reginald Eversleigh återtaga sin gamla ställning i huset? — åter bli hennes vän och tillbedjare? Hon hade låtsat förakta honom; men det torde ha hört till den falska roll hvarmed hon narrat Douglas,