Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 2

Douglas Dale lemnade läkaren efter ett långt samtal. Han gick att taga farväl af Pauline Durski. Det fanns ej längre en skymt af tvifvel i hans själ. Den rysliga vissheten stod för honom i all sin pinsamma klarhet. Kärleken måste för evigt förjagas ur hans bröst och endast hat och afsky stanna qvar der denna gudomliga känsla herrskat. Efter sitt samtal med läkaren hade han omsorgsfullt återkallat i sitt minne alla detaljerna af sitt lif i Paulines sällskap. Hon hade dagligen gifvit honom en liten qvantitet gift. Hura hade hon gifvit honom det? Detta var den fråga han nu sökte lösa, ty han frågade sig ej längre om hon vore brottslig eller oskyldig. Han erinrade sig att han hvarje dag efter dinen, enligt bruket på kontinenten, tagit ett glas likör, och detta hade han mottagit ur Paulines egen hand. Det hade varit ett nöje för honom att taga glaset ur hennes mjuka hvita hand. Det förekom honom som om likören haft en angenämare smak, derföre att den räckts honom af Pauline. Nu kände han sig öfvertygad om att det var i detta likörglas som giftet meddelats åt honom. Mera än en gång hade han till en början afböjt denna dryck ; men Pauline hade alltid öfvertalat honom med några tjusande ord, någon till hälften koket, till hälften smeksam åtbörd. Han fann henne som vanligt väntande på honom; hennes toilett var sjelfva fullkomligheten; hennes skönhet förhöjdes genom den sorgfällighet hon alltid utvecklade