Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 2

det som hindrade statsmakterna ifrån att ens approximativt taga ett sådant stort steg i denna riktning, som ins. synes önska dem hafva gjort? Utan tvifvel fruktan för de dermed förenade kostnaderna, ty äfven de forna trälinieskeppen utgjorde så pass dyrt bygda och dyrt underhållna krigsmaskiner att anskaffandet af en större mängd sådana kunde innefatta betänkligheter för ett fattigt land. Dessa betänkligheter hafva under det senaste decenniet icke förlorat, utan vunnit i styrka. Den förändring sjökrigsmaterielen undergått är icke en stilla fortbildning, den är en revolution. Nutidens sjömän ega föga gemensamt med de idealiska ungdomsgestalter, typer för sorglöshet och ungdomsfriskhet, bildade endast i lifvets skola, hvilka vi t. ex. i Marryats romaner lärt oss beundra, utan de hatva förvandlats till ett slags sjövanda vetenskapsmän. Krigsskeppet, som fordom utgjorde en liten verld för sig, rymmande fastlandets hela mångfald i förminskad skala inom sina väggar, har blitvit ett flytande laboratorium, derifrån förstörelsemedel etter vetenskapens reglor utslungas och som är kringgårdadt med skyddsmurar, hvilkas uppförande knappt kan bestridas med ett tyskt surstendömes hela budget. bDerigenom att vilkoren för sjöpersonalens krigsbildning undergått denna förändring, har vårt lands forna naturliga företräde gått förloradt; genom sjömaterielens växande dyrbarhet har öfverlägsenheten fullt öfvergått på våra i finansielt hänseende bättre ställda grannar. Ett försök att täfla med dem i anskaffandet af ett tillräckligt antal af de kostsamma fartyg som nutidens sjökrigskonst fordrar, skulle i stridens stund ställa oss i saknad af den nervus rerum gerendarum som är vigtigast bland alla: pengar, och deras seger skulle redan innan krigets utbrott vara vunnen. Den åsigten att sjömakten bör utgöra vårt lands hufvudvapen grundar sig vidare på den meningen att de enda strider Sverige kan komma att utkämpa äro försvars-krig. Vi medgifva denna sats i sin allmänhet. Men en landtarme blir dock alltid nödig, om icke för annat, åtminstone såsom reserv för den händelse att hufvudvapnet skulle misslyckas i sin funktion att afhålla fienden från våra kuster, och för öfrigt må man icke glömma att ett väl riktadt anfall ofta utgör den bästa formen för försvar. På Krims slätter förberedde sardinska arm6en Italiens enhet och så torde det ock kunna hända att våra krigare måste på ryska slagfsält kämpa för sitt lands sjelfständighet. Kommer en landtarmå således alltid att vara erforderlig, så minskas naturligtvis ännu mera möjligheten för realiserandet at det dyra sjöförsvar, ins. önskar. Ins:s förslag om ett försvarsförbund med Danmark synes oss icke vara egnadt att häfva sarhågorna för maritim underlägsenhet gent emot öfriga grannar. Vi tillåta oss att betvifla, att det skulle vara sjöförsvaret på hvars stärkande Danmark efter senaste kriget företrädesvis arbetat, utan tvärtom har under dess nuvarande energiske krigsminister, general Raaslöf, landtarm6en blifvit brugt till en förut okänd höjd, men — såsom man åtminstone ännu för kort tid sedan klagat öfver — med förbiseende af sjöförsvarsväsendets vigt. Dessutom synes det oss att erbjudandet från vår sida af ett försvarsförband just nu skulle ske under en särdeles ogynnsam tidpunkt. Den andel af otrygghet och osäkerhet, som Danmark skulle medföra i det ideela bolag, hvarom fråga är, har förstorats derigenom attlandet numera icke vidare faktiskt innehar de landsdelar, om hvilka tvisten förts. Äfven vi kunna visserligen föreställa oss sådana förhållanden att Sverige bör biträda Danmark att göra sin fordringsrätt på dessa landsdelar gällande; men vi tro att ett dylikt biträde, som härleder sig från fri vilja, eger åtskilliga fördelar framför kontraktsenliga förpligtelser. Att afsluta ett sådant förbund endast ur synpunkten af försvarskrafternas stärkande är mindre rådligt; ty vägdt på den egna nyttans väg är det svårt att afgöra på hvilken sida tyngden faller. — 1 hh VV SM