Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 2

för att göra sig tjusaude i hans ögon. Hon sade skämtsamt att det var en gärd som hon var skyldig sin välgörare. De dinerade tillsammans med miss Brewer till sitt enda silskap. Hon tycktes sjelfbelåten och kall som vanligt; men om Douglas ej tänkt så uteslutande på Pauline, skulle han kunnat märka att hon då och då betraktade honom med en förstulen, forskande blick. Det var föga konversation, föga glädtighet vid denna dinc. Douglas var tankspridd och dyster. Han åt knappt något; men den beständiga törst hvaraf han led tvang honom att dricka vatten i stora qvantiteter. Efter dinen satte miss Brewer fram glasen och likören såsom vanligt. Paulina fyllde det rubinfärgade glaset med curacoa och räckte det till sin trolofvade. — Nej, Pauline, jag vill ej dricka likör i afton. — Hvarför icke, Douglas? — Jag mår ej väl, svarade han, och blir alltid litet tung af curacoa. Som ni bebagar, sade Pauline, i det hon satte glaset tillbaka på brickan. Miss Brewer hade lemnat rummet och de båda älskände voro allena. De suto midtemot hvarandra vid det lilla bordet — den ene med djup förtviflan i hjertat. — Skall jag säga er hvarföre jag ej ville taga glaset ur era händer nyss, Pauline Durski? frågade Douglas efter en kort paus i det han reste sig upp från bordet. Eller