Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 1

Sveriges Sjöförsvar. Till Red. af Göteborgs-Posten. Om Sverige skall ega något sjöförsvar bör det också ordnas så, att vid ett inträstande krig detta sjöförsvar på ett verksamt sätt och i sin mån värdigt må bidraga till bevarandet af fäderneslandets frihet och dess innebyggares sjelfständighet. Detpåstås att Sverige-Norges handelsflotta är den andra i ordningen i Europa och den tredje i verlden; om så är borde väl ej något tvifvel existera att ju ej den skandinaviska halfön är en sjöstat och att högsta vigt bör fästas vid dess maritima förhållanden, samt att dess sjöförsvar bör vara så beskaffadt, att under krig de förenade rikena må vara i stånd att dels skydda denna handelsflotta, deras dyrbara egendom, och dels att från landstigning på den 300 mil vidsträckta kusten förhindra en djerf fiende. Genom brist på en kraftig och tidsenlig flotta skulle vid ett sädant tillfälle vår sjöhandel med ens vara tillintetgjord och den skandinaviska halfön ligga öppen och tillgänglig för den förste inkräktare. Att i följd af en mer än femtiårig fred och genom uppfinningen af pansarklädda krigsfartyg med dermed åtföljande kostnader, under det sista ärtiondet en allt större håglöshet såväl inom representationen som i en del pressens organer visat sig rörande vårt sjöförsvar, kan ej förnekas; och det beklagliga faktum är nära för handen att svenska nationen med glömska af fredens vansklighet, af Rysslands och Preussens närhet och eröfringslusta, af Polens öde och Danmarks plundring 1864, och påverkad af krämarpolitikens, egoismens och egennyttans målsmän, invaggar sig i bedrägliga drömmerier om ett omöjligt isoleringstillstand i politiskt hänseende från det öfriga Europa och om dermed följande ständig fred; samt att slutresultatet af dessa farliga ideer blifver indragning och realisering af vårt sjöförsvar i första hand, och sedan stammen för vårt landtförsvar, den indelta armeen, den bäst ordnade i hela Europa. Det är tid på att vi vakna upp och ej sofra bort fredsåren; för alla som gjort sig bekanta med nyaste tidens historia måste det vara klart att rattslöshet herrskar i Europa, att flera af de s. k. stormakterna, som sinsemellan öfverenskommit om att vidmakthålla ordning och rätt, sjelfva kränkt desumma, och att numera våldet innehar makten, hvarpå, som jag ofvan antydt, Polen och Nordslesvig äro ojafviga och tillräckliga vittnesbörd. Må vi då med sådant för ögonen och med hågkomst af de inkräktningar på våra landamären som var mäktige granne i öster alltifrån Carl XII:s tid zJort ej underlåta att vara på vår vakt för kommande tider och må vi se till att vara redo och rustade att strida för vårt land, vår ära och vår frihet. Först och främst är nödvändigt att svenskarne komma ifrån den gamla villfarelsen, att anse skanlinaviska halfon som en landtstat. Såväl landets seograsiska läge som historiens lärdomar borde för lange sedan ha undervisat oss om, att den enda riktiga principen, hvarigenom halfön skall kunna ernå den välmåga och makt, som hon bör kunna komma till, ligger deri, att erkänna Sverige-Norge såsom en sjöstat och att i enlighet dermed organisera dess sjöförsvar så, att den sig allt mer utvidgande hanrteln och landets kuster må kunna skyddas och beiryggas. Flera af våra förnämsta häfdatecknare hafva med rätta sastat sig vid och anmärkt det stora fel mustaf I begick, då han, som mer än någon annan sveusk konung dertill hade makt, i stället för att bilda Sverige till en handelsoch sjöstat, valde att leraf skapa en krigsoch landtstat; och fastän man i hög grad må beklaga hans efterträdares egenskaper för öfrigt, är det dock tillbörligt att erkänna det kLrik XIV af alla Sveriges regenter varit den end, som förstått att riktigt uppfatta den grundprincip som borde följas, för att af Sverige dana den stat, som i framtiden med kraft kunde i norra Europa bli ett bålverk mot påträngningen och inkräktningsförsöken af österns barbariska folkslag. Emellertid får jag, visserligen med stor grämelse, tillstå det jag ännu tyckes tillhöra en mycket liten minoritet, hvad beträftar detta vigtiga ämne, och att nationen i allmänhet drar sig för de stora omkostnader som till en början skulle följa af att erkänna den skandinaviska halfön som en sjöstat. Men ett är dock visst, och det är, att om vi hädanefter skola kunna försvara oss emot t. ex. ryssarnes eröfringsförsök, så måste det vara på hafvet — i Östersjön och skärgårdarne, och ingalunda ifall de fritt och utan hinder kunna inkasta stora härmassor i landet. Det ligger i sakens natur att Ryssland, gent emot vestern, städse kommer att hålla på krigstot inemot en million krigare och ti äfventyrs ännu fler; dess ressurser äro dock begränsade, och ju större krigsmakt det ser sig tvungen att underhålla, desto mindre och mer inskränkt måste anslaget till dess