Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 1

mig lycklig att se denna förändring! Ni kan ej ana hvad jag led då jag såg er dag för dag aftyna. — Ja, dag för dag, Pauline, svarade den unge mannen allvarligt. Helsa och styrka försvagades gradvis — mitt lif aftynade sakta — nästan omärkbart destomindre säkert. — Och ni är bättre, Douglas? Ni känner och märker på er sjelf att en förändring inträdt? — Ja, Pauline. Min förbättring började i samma stund jag lemnade London. — Ni behöfde ombyta luft, utan tvifvel. Huru däraktigt af er läkare att ej föreskrifva det straxt i början! Och nu, sedan ni återvändt får jag hoppas att se er lika ofta som förr? Skola vi åtortaga våra gamla vanor och förnya de angenäma aftnar vi förut tillbragte tillsammans ? — Voro dessa aftnar angenäma för er, Pauline? frågade mr Dale allvarligt. — Åh, Douglas, ni måste veta att de voro det! — Jag kan ej känna ert hjertas hemligheter, Pauline, svarade han med outsägligt vemod i tonen. Ni har i mitt tycke haft förenade i er person det sköna, det sanna och det goda. Men huru vet jag att ej alltsammans är skenbart? Huru vet jag att ej Reginald Eversleighs bild fortfarande har plats i ert hjerta? — Ni förolämpar mig, Douglas! utropade madame Durski med värdighet. Men jag vill ej bli ond på er första dagen efter er återkomst. Jag finner att er helsa ej är fullkomligt återställd, eftersom ni fortfarande Där dessa dystra fantasier och orättvisa misstankar, — men icke