rer som endast jag kan uträtta. Jag nödgas derföre vara borta från er under en hel vecka, kanhända längre. Kanhända tillochmed att vi aldrig råkas mera. Gör detta er mycket bedröfvad? — Douglas, utro oso Pauline, huru besynnerligt ni talar i afton! Om detta är ett skämt, är det ett mycket grymt skämt. — Det är ej något skämt, Pauline, svarade hennes trolofvade. Lifvet är mycket osäkert och under de sista veckorna har jag lärt att betrakta mitt lif såsom hotadt af en stor fara. — Ni är sjuk, Douglas, sade Panline, och sjukdomen har försvagat era nerver. Låt ej dessa nedslående tankar få makt öfver er. Rådfråga någon annan läkare än den som nu är er rådgifvare. — Ja, ja, jag skall göra det, svarade Douglas med en plötslig förändring i tonen; ni har rätt, Pauline. Jag skall ej vara svag nog att gifva vika för dessa nedslående fantasier, dessa mörka aningar. IILad har jag att frukta? Döden är ej någon ryslig olycka. Den måste vi alla underkasta oss. Jag kan blicka den i ansigtet så lugnt som det höfves en kristen. Men bedrägeri, falskhet, förräderi af dem vi älska — detta är en olycka vida rysligare än döden. Oh, Pauline! säg mig att jag ej behöfver frukta nagot sådant? — Af hvem skulle ni frukta det, Douglas? — Ja, af hvem, det är frågan! Ej af er, Pauline? — Af mig! upprepade hon med en blick af förvåning. Är ni från era sinnen?