Göteborgsposten – 22 mars 1870, sida 1

någon så lan person. Hj heller tror jag att någon i verlden skullo kunna tjena mig så väl som ni. — — IIvarföro önskar ni då en förändring, sir? — Jag önskar ej någon förändring. Jag vill blott göra er lycklig, Jarvis. — Då gör ni mig lycklig genom att låta mig stanna hos er, sade den gamle tjenaren. Låt mig stanna, sir. Tala ej om årshunderhåil; jag önskar ej annat af er än nöjet att få passa upp min käre gamle husbondes son. Det är för mig ett lika stort nöje nu alt pissa upp er, som det var för mig för tjugo år sedan att bära er på ryggen till landtmarknaderna. Låt mig stanna och gif mig, då jag är död, en graf i närheten af det ställe der ni bor, och om den kyrkogård der jag hvilar någon gång skulle liega i er väg, så kanhända ni i förbigående egnar mitt minne en suck och säger: stackars gamle Jarvis ! Det skulle vara en tillräcklig belöning för att jag älskat er så innerligt alltsedan ni var en liten, liten gosse. Var detta tillgjordhet? Var det en fulländad skrymtares förställning. Nej, nej, nej; Douglas Dale kunde ej tro det. Tårarne kommo i hans ögon; han räckte fram sin hand och fattade den gamle tjenarens. — Ni skall stanna hos mig, Jarvis, sade han, och jag skall lita på er af allt mitt hjerta. Douglas Dale lemnade sina rum straxt efter detta samtal och gick rakt till doktor Westbrook, för hvilken han gjorde en fullständig redogörelse för detta samtal.