Göteborgsposten – 21 mars 1870, sida 2

glas Dale fästade sig vid föreställningen om sin gamle tjenares brottslighet. Jarvis hade han alltid ansett som ett mönster för en trogen och tillgifven tjenare. Men hvad kunde han tro annat än att Jarvis var brottslig? Annars måste han ju söka den brottslige i Hilton House, och der hade ingen intresse af hans död, utom den enda person som stod öfver alla misstankar? Han satt vid sitt ensliga frukostbord morgonen efter sitt samtal med läkaren och gaf akt på Jarvis, under det denne passade upp sin herre med vanlig tillgifven uppmärksamhet. Douglas åt obetydligt. En bristande aptit hade varit en af de symptomer som åtföljt den smygfeber, hvaraf han på sista tiden lidit. Denna morgon gjorde hans betryckta sinnesstämning honom ännu mindre böjd att äta. Han tänkte på Jarvis och på det förflutna — på de sorglösa, lyckliga barndomsdagar då denne man stod näst efter hans egen slägt i hans barnsliga tillgifvenhet. Under det han öfvervägde detta pinsamma ämne och funderade på huru han skulle inleda ett samtal, som utan tvifvel skulle bli mycket allvarsamt, råkade han se upp och märkte att den man som var föremålet för hans tankar gaf akt på honom. Hans ögon mötte den gamle tjenarens blick, och han varseblef ett sällsamt allvar i denna blick. Den gamle mannen slog ej ner ögonen för sin herres blick, (Forts.)