Göteborgsposten – 19 mars 1870, sida 2

dare lemnade Larsson honom hvarje dag en half kanna bränvin, hvilken qvantitet Sandström också samvetsgrannt dagligen förtärde. Detta var, såsom i anmalningen ganska riktigt anmärktes, ingalunda diet som bidroge till att förlänga lifvet, utan artom. Slutligen hade den ställning i hvilken den döda kroppen blifvit anträstad tyckts antyda att han icke dött en naturlig, om ock plötslig död. Detta tillsammanlagt föranledde nu Johansson att begära, det obduktion måtte å den döda kroppen anställas och att de i samma hus som Sandström boende personerna måtte höras, huruvida de hade sig något bekant om dödsfallet. . Qvartersmannen Johansson tillade i går vid polisförhöret till ofvanstående anmälan att Sandströms döda kropp, enligt hvad de personer uppgifvit som sett liket innan det blifvit rubbadt, legat framstupa med armarne utefter sidorna, något som icke skulle varit fallet, i händelse icke någon annan varit närvarande då han dog. Handlanden C. A. Larsson berättade angående dödsfallet hvad som här ofvan uppgifvits. Sandström och han hade den natten varit ensam i rummet. Vid fyratiden på morgonen gick S. ut för att tillfredsställa ett naturbehof, men då han ännu icke vid femtiden återkommit, sade Larsson till sin piga att gå ut och se efter honom. Hon fick ej reda på honom, men en kort stund efteråt underrättade en pojke om att S. låg död nere på vägen. Under den föregående delen af natten hade S. sofvit. Han var begifven på bränvin, men huru mycket han söp viste ej vittnet. Ibland gick han sjelt och förskaffade sig bränvin, ibland då Larsson hade sådant hemma, fick han taga sig hvad han behöfde af detta — en som man ser nog långt drifven frikostighet. Han hade på sista året icke sysselsatt sig med någonting utan blott supit. Hos Larsson bodde han blott sedan två eller tre månader. Larsson hade tagit emot honom på) uppmaning af någon annan, på det att han skulle bli vårdad. Larson hade jemte tvenne andra visserligen köpt hans pråmar, men icke betalt dem. Förhållandet var nemligen att Sandström var skyldig Larsson 1000 rdr och en af de andre köparne af pråmarne ännu mera. Ifall S. till årets Åslut kunde återbetala sina skulder, så skulle han återfå pråmarne. Stud. Martin Lyselius viste blott att Sandström varit sjuk någon tid förut och äfven qvällen förut. Fabriksarbetaren Eriksson hade hört Sandström då han om morgonen gick ned på gården. Hade ej just sett honom öfverlastad. Icke heller hade pigan Justina Andersson, som varit nere på gården och sökt honom, något af vigt att meddela. IIan hade på aftonen varit illamående. Läkarebetyget innehöll att Sandström aflidit tilllölje af fettbildningar kring hjertat. Intet det rinzaste spår till misshandling hade å den döda kropen förefunnits. Johansson, som tillfrågades om han hade något vidare att tillägga, önskade att få något vidare tala om förhållandet med det myckna bränvin som Larsson gifvit honom, något som Larsson förnekade att ha gjort. Som det emellertid dels genom läkarebetyget dels genom öfriga omständigheter var fullt bevisadt att Sandström dött en naturlig död, förklarade poliskammaren att någon vidare åtgärd å dess sida icke vore erforderlig. Pp — I går hölls polisundersökning rörande det tillbud till eldsvåda som i Måndags afton yppade sig i en källare i fabrikör Aug. Ningners hus vid isktorget. Såsom ombud för bolaget Skandia, i wilket bolag det ifrågavarande huset var försäkradt, anmälde sig konsul P. Caravello, som upplyste att någon anmälan om branden icke blifvit gjord, ehuru en sådan bör ske senast 24 timmar efter det branden timat; på tillfrågan af polismästaren upplyste konsul C. att hr RÅingner dock derföre icke förlorat sin rätt till ersättning. Elden hade uppkommit derigenom att ett kaminrör blifvit ledt så nära intill en bjelke mellan kälaren och första våningen, att endast 3 stens mur kunnat anbringas mellan röret och bjelken, samt nade någon eldgnista inträngt genom en spricka i muren. — Den hållna undersökningen förklarades icke ledadtill någon vidare åtgård från poliskammarens sida. Rådhusrätten. Vi omnämnde för någon tid sedan ett gröfre våld i förening med knifskärning som i slutet af förra månaden begicks härstädes. Snickaregesällen Adolf Dag och bleckslagaregesällen Gustaf Svensson hade nemligen en afton å Norra hamngatan mött tapetseraregesällen Anders Larsson, hvilken efter hvad de förra påstodo, börjat gräl med dem, hvarföre de för att undslippa honom ingått på en gård vid Sillgatan. Larsson hade emellertid följt efter dem äfven dit ochfhade der fattat tag i Dag, dervid båda föllo omkull, hvarefter Dag tilldelades åtskilliga svåra sår medelst en fällknif som Larsson haft i handen. Larsson uppgaf deremot att han blifvit förfördelad af Svensson hvilken med sin kamrat begifvit sig till ett hus vid Sillgatan och då Larsson följt efter dit hade han blifvit kullkastad hvarföre han för att freda sig tagit upp sin knif samt tilldelat Dag några sår med densamma. Larsson dömdes att för våld å person i förening med knifskärning: undergå 2 månaders straffarbete. —jlI början af innev. år blef klädeshandl. E. Strömblad vid anställd inventering i sin bod oangenämt öfverraskad af att finna, att från boden på obekant sätt försvunnit 19 a 20 alnar svart kläde å T rdr aln, 7 å 8 alnar korderoj å 9 rdr, 4 alnar satin å 8 rdr och dessutom en hel del andra saker, alltsammans i värde uppgående till omkr. 400 rdr. Af atskilligza anledningar fann hr Strömblad sig förmlåten att för tillgreppet misstänka en i hans tjenst varanue piga, Eula Brita Andersson, och vid med henne anstaldt förhör erkände hon ganska riktigt att hon visserligen stulit kläde m. m. från boden men på långt nar icke till den myckenhet, som hr? Strömblad uppgitvit. Stölderna hade skett vid åtskilliga tillfällen då hon blifvit sänd i något ärende till boden. De stulna sakerna hade hon icke behållit för egen räkning, utan dels bortgifvit till sin bror och dels till en hustru Anna Christina Andersson från Mark, hvilken bedt henne skaffa sig litet kläder, emedan hon vore fattig och i största behof af sådana. En del af det stulna hade likvist lemnats till arbetskarlen Andreas Andersson från Backa i Marks härad för att försäljas; några penningar derföre hade dock aldrig erhållits. I poliskammaren vidhöll Edla Andersson dessa sina uppgifter, men vid förhören i rådhusrätten gjorde hon, som så många andra: nekade för all delaktighet i eller vetskap om stölderna. Edl. Andersson förklarades dock saker till första resan stöld och öfverlemnades den vidare ransakningen till Säfvedals häradsrätt, på den grund att Edla, som under någon tid innehaft tjenst hos en person boende i Galgl rne, äfven från denne olofligen tillegnat ga persedlar. I Thorsdags afkunnades af rådhusrätten dom i målet mot för mordbrand häktade äkaren J. A. Alldin, hvilken, ehuru en mängd vittnen intygat att han vidtalat dem att mot löften om belöningar tända eld på hans hus i Masthuggsbergen, på det fräckaste nckat att sjelf eller genom någon annan ha anlagt elden. Rådhusrätten förklarade, att churu all sannolik.Bi1 114: Ö FAr anlagt aAaldan