Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 3

unga prinsessa, sade min tyrann till mig. Barn svärma omkring i hundratal öfverallt här; du skall vara som on droppe i hafvet. Det uppstod en paus, under hvilken Honoria satt i begrundande ställning med blicken stirrande i rymden. Det tycktes som om hon blickade tillbaka i det mörka förflutna. — Jag kan ej beskrifva för er huru olyckligt mitt lif var under någon tid. Andrinetta hade åtföljt oss till Neapel, och snart såg jag att hon var mycket sjuk samt hade våldsamma anfall som gränsade till ursinne. Inomhus var hon mitt enda sällskap. Mannen sof blott hemma och ibland var han borta under hela månader. Huru han förtjenede sitt lifsuppehälle visste jag lika litet då, som när han bodde i fiskarkojan. Jag såg nu sällan juveler och guld i hans ego; men om natten sedan han gått in i sitt rum hörde jag ofta klangen af guld genom den tunna vägg som skilde hans rum från mitt. Jag tror att jag skulle ha blifvit förderfvad både till kropp och själ om ej försynen sändt mig en vän i en katolsk prest — en ädel och gudfruktig gammal man — som besökte fattigdomens och eländets nästen och som upptäckte min beklagansvärna belägenhet. Jag behöfver ej uppehålla mig vid danne mans godhet mot mig; den är utan tvifvel ihågkommen i himlen, dit han långt före detta torde ha gått. Han undervisade mig, han tröstade mig, han ryckte mig ur det andliga elände hvari jag sjunkit. Jag var angelägen att dölja hans besök för min tyrann, ty jag visste att han skulle motsätta sig mitt återupprättande från okunnighet