Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 3

hällat gift som verkade säkert men långsamt. DÅ de lilla karafin, hrari likören var framsatt på bordet, hunni bli tömd, fann förgiftaren alltid tillfälle att hälla någr droppar ur sin flaska i det nya förrådet. Det antika likörskrinet med sin uppsättning af vene tianska glas stod alltid på sidobordet i matsalen och vu. aldrig låst. Pauline hade en vana att tappa allt som kor i hennes händer och nyckeln till likörskrinet hade länge sedan förlorats. Men tiden gick och giftet verkade ej på Douglas Dalc åtminstone så vidt giftblandaren kunde döma af utscendet Dåale beklagado sig aldrig öfver illamående och utom ci lindrig mattighet, tycktes ingenting fattas honom. Så ficl det ej fortfara. Carrington måste påskynda sakernas gång Hans plan var att gifva Douglas Dale döden genom gif och sedermera kasta misstanka för brottet — ifall mise tanka skulle uppstå — på Pauline. För att befordra detts syfte hade han tidt och ofta låtit rykten af den mes graverande natur komma ut om henne, och om Douglas Dale ej varit förblindad af sin kärlek, borde han ha set att hans bekanta betraktade honom med ännu mera köld och försmädlig nyfikenhet än då han först förkunade sir förlofning med madame Durski. Carrington lät det bl bekant att Douglas Dale upprättadt ett testamente, hvari. genom hela hans disponibla förmögenhet lemnades till Pau. line, och utspridde det ryktet att den österrikiska enkar var ytterst obenägen för det tillämnade giftermålet samf att hon endast gick in derpå af egennyttiga berekelsegrunder, (Forts.)