Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 2

Jag har ett svagt minne af ett mörkt vackert ansigte, som lutade sig öfver mig då jag låg i min bädd, mera luxuös än någon bädd hvari jag sofvit under många år derefter. Jag minns en ljuf röst som sjöng mig till sömns. Jag minns att på den plats jag kallade hem var allt vackert. — Och ni vet ej ens hvar detta hem var? — Jag vet ingenting om dess belägenhet. Jag var för ung att minnas namnen på personer eller platser. Men jag har ofta föreställt mig att det var Italien. -— Italien! — Ja, ty det första hem jag verkligen minnes var en fiskarkoja i en liten by, ett par mil från Neapel. Jag var enda barnet i denna eländiga koja, i två uslingars våld, hvilkas närvaro uppfyllde mig med vämjelse. — Och de voro —? . — En gammal qvinna, kallad Andrinetta — jag vet det, ehuru jag kallade henne amma då hon var hos mig i det vackra hem jag så obestämdt erinrar mig — och den man som ni hört omtalas under namn af Svarte Milsom. — Är han italienare? frågade Andrew förvånad. — Jag vet ej, svarade Honoria. I England kallar han sig engelsman — i Italien antager man honom vara italienare. IIvilket hans verkliga yrke var på den tiden vet jag ej; men jag är förvissad om att det måste ha varit ett olagligt, såsom alla hans handlingar sedan dess varit. Han ville gälla för att ha samma födkrok som de andra fiskrarne i granuskapet; men han var ofta sysslolös hela veckor och ännu oftare frånvarande. Jag har set.