Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 2

Under några minuter satt lady Eversleigh tyst, synbarligen fördjupad i tankar. — Ja, sade hon slutligen, jag känner något om denne mans förflutna lif — så mycket att blotta nämnandet af haos namn förorsakar mig en rysning. Ja, mr Larkspur, ; det är min olycka att ha kännt Svarte Milsom blott alltför väl under det bittra förflutna. — Om mylady ej ville anse det för närgånget, sade polismannen tvekande, skulle jag gerna vilja göra er en fråga. — Ni eger frihet att fråga mig hvilka frågor ni behagar. — Hvad jag skulle vilja fråga är detta: när och hvar har mylady träffat tillsammans med Svarte Milsom ? Om ni blott är så god och yttrar er utan omsvep, torde det arbete jag bar för händer bli mycket underlättadt. Honoria svarade ej genast. Hon hade rest sig upp från sin stol och gick fram och tillbaka i rummet, djupt tankfull. — Skall det underlätta ert sökande efter mitt barn om jag säger er allt hvad jag vet? sade hon slutligen. — Det torde kunna hjelpa mig. Jag vågar ej säga mer än det, mylady. — Om det är någon utsigt dertill måste jag tala, svarade Honoria. För att säga er hvad jag vet om Svarte Milsom måste jag gå tillbaka till min barndoms dagar. Mina första minnen äro glada; men de äro så obestämda att jag har svårighet skilja verklighet från drömmar, och dock tror jag de saker jag minnes måste ha varit verkliga.