Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 2

ee — — NE — 4 sordrades vidåsidan af en kraftig representation jemväl en kraftig regering, och det skulle vara ett vädligt tecken för representationens eget bestånd om den gjorde sig saker till ett despotiskt, godtyckligt och laglöst handlingssätt, ty hvarje laglös makt burc i sig fröet till sin undergång. I samma riktning yttrade sig sedermera hr Kolmodin i ett föredrag, som åhördes med liflig uppmärksamhet och ofta framkallade starka bifallsyttringar. Han visade först genom en historik af besluten i försvarsfrågorna inom kammaren, att en obenägenhet mot indelningsverket gått såsom en ledande tråd genom dem alla. Då han förde denna historik fram ända till förhandlingarne dagen förut anmärkte han, att den starka majoritet, som då voterade öfningsanslaget åt indelta armåen, ej kunde anses upphäfva giltigheten af det nämnda påståendet, ty voteringens utgäng föregående afton berodde på en moralisk reaktwn. Landtmännen, sade hr Kolmodin, beskyldes dock för att tala om värnepligt, då de ville taga bort indelningsverket, men om indelningsverket en gång vore indraget, skulle de icke längre vilja någon värnepligt. Nu hade vi emellertid icke någonting annat, som kunde utveckla sig till en allmän värnepligt än beväringen, och ett bifall till statsutskottets föreliggande förslag skulle derföre vara att underskrifna befogenheten af de nämnda beskyllningarne. Utskottet talade visserligen på den ena sidan i betänkandet varmt om beväringsinstitutionen, men vände man om bladet, så hade bladet vändt sig i dubbel mening. Hr Kolmodin riktade derefter mot statsutskottets ordförande, grefve Posse, med anledning af den ställning han intagit till denna fråga, grefvens egna ord vid särskilda tillfällen, och lämpade dem på föreliggande fall. Då det var fråga om anslag till hofrätternas förstärkning, hade grefve Posse yttrat, att hofrätternas arbetsordning var grundad i lag, och så länge den funnes, måste den respekteras. Men beväringsöfningarne vore ju äfven grundade i lag! — Då ett angrepp försöktes mot första hufvudtiteln, anmärkte grefven, att den, som vill en sund utveckling af det konstitutionella statsskicket, må akta sig att komma för fort. Bifölles det föreliggande förslaget, så vore vi icke på väg blott att komma för fort, vi hade kommit för fort. — Det föreföll, sade hr Kolmodin vidare, som om förslaget äsyfiat att blifva en tumskruf till förekommande af ökad beskattning. Det vore dock farligt att tillverka sådana instrumenter, ty man visste ej på hvems finger de slutligen komme att sitta. Slutligen erinrade han, att på representanten hvilade åtskilliga andra ansvar än det, att söka förebygga ökad beskattning. Ett sådant vore ansvaret, att låta regeringen förstå hvarthän riksdagen vill komma och att ej tvinga henne att ställa allting på rörlig fot och att inskränka regleringarne blott till de åtta månader, som förflöto mellan riksdagarne. Framförallt bure representanten ansvaret för att man ej snart till det af statsutskottets ordförande nyligen fällda yttrandet: vi hafva ingen flotta! behöfue lägga äfven det: vi hafva ingen armå. Hrr Per Nilsson i Espö, Hierta och Posse uppträdde härefter till försvar för utskottets förslag. Den sistnämnde vände sig till en början mot hr Kolmodin, hvars anförande, ehuru qvickt och angenämt, han icke funnit rätt passande. Det afhr Kolmodin begagnade uttrycket moraliak reaktion vände talaren mot denne talare sjelf, förklarande, att en sådan egt rum hos honom, ty i går afton hade han varit moralpredikant och gifvit förmaningar åt hr Jöns Pehrsson; nu hade han sjelf förgått sig mot statsutskottet, oaktadt man på honom hade vida större anspråk än på hr Jöns Pehrsson. Sjelfva saken ville tal. hafva betraktad blott såsom en statsregleringsfråga och han sökte visa att det var bättre att stödja sina beräkningar på befintliga besparingar än på ovissa inkomster, såsom t. ex. bränvinsskatten. Genom citater ur den kgl. propositionen och städernas skrifveise rörande beväringslagen visade han härefter, att beväringsfonden afsett underbefäls utbildning, och då den icke kunnat för detta ändamål användas mer än till obetydligt belopp, vore det ej något ingrepp i regeringens rätt, om representationen gåfve sitt bifall till fondens användande för ett annat ändamål. IIr A. Bergström medgaf, att grefve Posse citerat nämnde handlingar riktigt, men det hade varit obetänkt af ständerna att då :de hade den mening, som blifvit antydd, de i lagen gåfvo den ett så allmänt uttryck som händelsen är då der talas blott om bevaringsinstitutionens ytterligare utbildande, För sin del ansåg tal. det vara ett ingrepp i regeringens rättigheter att genom skattevägran tvinga henne att använda fonden för andra ändamål än det för hvilket den blifvit bildad. Under fortgången af debatten, som slöts först kl. 14 e. m., yttrade sig vidare för K. M:ts proposition (60,000 rdrs anslag) hrr John Ericson, Rundgzren, Mankell och Stenbäck. För bibehållande af nuvarande anslag af 500,000 rdr, hvilket äfven var le flesta ofvannämnde talares yrkande, yttrade sig rr A. Rundbäck, Mannerskaniz och frih. Gripentedt. Utskottets förslag biträddes deremot ytterlisare af hrr Keij, Ahlgren, Ifvarsson, Jöns Pehrsson och Medin. IIrr Sv. Nilsson och Liss Olof Larsson ramlade särskilda förslag till beslut, närmast öfverisstämmande med utskottets förslag. Statsrådet Berg uppträdde för att ytterligare utreda sakens constitutionela sida, fann riksdagen obefogad att gra anslag till det ändamål, som här vore i fråga, tt anslag, och som K. M:t, enligt nu gifven lag demligen beväringsförordningen, hade att förverkliga. Vid slutligen anställd votering segrade utskotets förslag med 103 röster mot 76, hvilka sednare fgåfvos för anslagets bibehållande vid dess nuvaande belopp, 500,000 rdr. — Denna votering förandlades på sätt och vis till en öppen, derigenom tt en stor mängd ledamöter reserverade sig mot et fattade beslutet (bland dessa hrr Wijk, Kjellerg och Rydberg). Andra kammarens tredje tillfälliga utskott har, anledning af hr J. G. Granlunds motion om nedättning i portot för svar ä telegram, hemställt om flåtande af skrifvelse till K. M:t, med anhållan att reglementet för elektriska telegrafverket måtte betämmas, att afsändare, som önskar inländskt teleram besvaradt med tio ord, inberäknadt orden för dressen, eger erhålla sådant svar, emot det att han id det ursprungliga telengrammets inlomnanda arläv