Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 2

honom räkna guldmynt och juveler med ÅAndrinetta då han kom tillbaka från någon expedition. Mot mig var han hård och grym. Jag hatade honom och han visste att jag hatade honom. Han befallde mig kalla sig far och jag fick mer än en gång stryk, emedan jag vägrade detta. Under en sådan behandling, i ett så cländigt hem, utan allt passande sällskap, blef jag vild och besynnerlig till lynnet. Min vilja var okuflig som min tyranns vilja, och vid många tillfällen gjorde jag djerft motstånd. Ibland sprang jag bort och vandrade hela dagar i skogarne och bland bergen i närheten; men förr eller senare återvände jag alltid till mitt olyckliga hem, ty jag visste att jag ej hade något annat att gå till. Mitt ensliga lefnadssätt kade kommit mig att sky alla menskliga varelser, utom dem bland hvilka jag lefde, och då de få grannarne skulle ha visat mig någon vänlighet sprang jag ifrån dem i vild, oförnuftig förskräckelse. — Sällsamt! mumlade mr Larkspur. — Ja, en sälisam historia, eller hur? återtog lady Eversleigh. Och ni är utan tvifvel förvånad att höra en sådan barndom omtalas af sir Oswald Eversleighs enka. En dag hörde jag en granne förebrå mannen hans grymma behandling af mig. bDet är illa nog att ha stulit ett barn, sade han, Lutan att äfven slå det så obuarmhertigt som ni gör. Från den stunden visste jag att jag var ett stulet barn. Jag sade honom det en afton och morgonen derpå tog han mig till Neapel, der jag fick bo i den mörkaste och tätast befolkade delen af staden under några år. Ingen skall göra sig besvär med att söka dig här, min