Göteborgsposten – 17 mars 1870, sida 1

Beräringsmanskapets vapenöfulngar. Första kammaren fortsatte i Tisdags behandlingen af sjerde hufvudtiteln med anslaget till beväringsmanskapets öfningar. kK. M:t har i sin proposition begärt anslagets ökande med 100,000 rdr eller till 600,000 rdr, i anscende till att anslaget för 1868 måst öfverskridas med icke mindre än 230,000 rdr. Statsutskottets majoritet har deremot hemställt att riksdagen, jemte anvisande för 1871 af ett förslagsanslag å 250,000 rdr till vapenöfning af första klassens beväringsmanskap, må i underdånighet anhålla, att, om K. M:t tinner nödigt att under nämnda år äfven andra klassens bevärmgsmanskap undergär öfning, K. M:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet erforderliga medel. Häremot har hr E. af Klint jemte nio af Första kammarens ledamöter inom utskottet reseverat sig och, bestridande riksdagens rätt att på något sätt — vore detta än indirekt — disponera öfver beväringsfondens tillgängar-, föreslagit, att förslagsanslaget till beväringsmanskapets vapenöfninar må tili oförändradt belopp, 500,000 rdr, bibehållas. Sex ledamöter från Andra kammaren i utskottet hafva icke velat anvisa 250,000 rdr, utan tillstyrkt: att K. M:ts nåd. framställning om höjande at förslagsanslaget för beväringsmanskapets vapenofningar till 600,000 rdr måtte af riksdagen bifallas, under vilkor, att K. M:t täcktes för ändamålet disponera nödiga medel från allmänna beväringsfonden, samt att således anslaget måtte i statsreglerinsen för ar 1871 föras inom linien. Mot utskottets förslag uppträdde hrr statsråden Porg, frih. Leijonhufvud och v. Ehrenheim, hrr at klint, Wallenberg, grefve Lagerberg, frih. Stjernblad, Hazelius, Nordström, Hasselrot, Wern, Brusewitz, Liljehöök, grefve Henning Hamilton samt hr Bergstedt. I allmänhet betraktades den föreliggande frågan från tvenne hufvudsynpunkter, nemligen landets försvar och huruvida representationen hade konstitutionel rätt att för beväringeus öfningar anvisa medel å beväringssonden. Med framhällande i detta senare afseende at vigten, att i ett konstitutionelt umhälle de begge statsmakterna respekterade hvarandras rättigheter, visades att utskottets förslag innefattade ej mindre ett ingripande i den at riksdagen ät K. M:t en gång för alla gitna dispositionsratten, än äfven ett upphäfvande af en lag som genom regeringens ocn riksdagens gemensamma beslut kommit till stånd. Skulle utskottets förslag bifallas, påpekade statsrådet Berg, att K. M:t antingen skulle nödgas inställa öfningarne, eller också se sig tvungen att använda beväringsfonden till andra ändamål, an konungens radgifvare tillstyrkt. Frih. Stjernblad, med hvilken ett par ledamöter instämde, betecknade den af utskottet ifrågasatta åtgärden såsom en skattevågran, och förklarade, att en regering, som fördroge ett sådant handlingssätt, icke vidare kunde cga landets förtroende. Beträftande sjelfva hufvudfrågan, eller omtanken för landets försvar, uttalade nästan alla förenämnda talare dels sin öfvertygelse om nödvändigheten af att gifva beväringen, som dock utgjorde väsentligaste delen af vårt försvar, full och tidsenlig öfning, dels att man icke borde för ett tillfälligt, om okträngande, behof att spara, upposira kanske fostecr