Göteborgsposten – 17 mars 1870, sida 1

korpulent, rödbrusig person, som var tafleltäckare på en af herrgårdarne i grannskapet af Raynham, ni har ej varit lik er på sista veckan, ej sedan lillan blef bortstulen frän slottet. Ni måsto ha tyckt ofantligt mycket om detta barn. — Ja, Gud skall veta att jag tyckte om det lilla täcka barnet, svarade Matthew. Ehuru denna försäkran var fullkomligt uppriktig var det en viss tvekan i kuskens sätt att yttra sig — en tvekan som Andrew Larkspur genast märkte. — Och ni har förlorat er nye vän, värden derborta på Fiolen, hvarest ni började tillbringa mer at era aftnar än ni tillbringar här. Hvad har blifvit af den mannen, Maunders tror jag han hette — säg, Brook? Det var besynnerligt att han lemnade Raynham så plötsligt, lemnade sitt hus vind för våg. Vet ni hvart han tog vägen, Mat? — Nej, svarade mr Brook något häftigt och rodnande i det samma han yttrade sig. Polismannen lyssnade ännu uppmärksammare än förut. Samtalet intresserade honom alltmera för hvarje ögonblick. — Huru skulle jag veta hvart mr Maunders tagit vägen? återtog Matthew Brook häftigt. Jag vet ingenting om honom mer än att han tycks vara en treflig godlynt karl. James Harwood bjöd honom en afton upp till slottet på ett parti kort och en sup6 och han fattade tycke för några af oss samt bjöd oss då och då att taga ett glas i hans värdhus, hvilket vi gjorde. Det är alltsammans, och jag tänker ej underkasta mig något förhör. — Hvad är det åt er, Brook ? frågade hans vän taf