Göteborgsposten – 15 mars 1870, sida 3

Vi ätergifva det franska bladets betraktelser utan kommentarier. De tala sjeltva tillräckligt tydligt varningens ord. I sakernas närvarande ställning har Frankrike sjeltt en stor del. Det vägrade att understödja 1864 det ensamt blödande Danmark, och nu kan det ju icke ensam upprätthålla bestämmelserna 1 ett fredsfördrag, tör hvilket det genom sin delaktighet i dessa bestämmelsers ullkomst iklädt sig en moralisk garanti. Vi veta bestämdt, grefve Manderström förklarade det öppet härstädes på en bankett å Börsen, alt Sverige Norge skulle 1864 skyndat Danmark till undsättning, om blott en af vestmakterra velat äfven förklara eig för samma steg. England svek, och det kunde man vänta at dess egoism. Men Frankrike, det ädla, hjeltemodiga, om sin heder så ömtåliga Frankrike svek äfven — och Danmark föll, Preussen uppsteg till en stark sjömakt och de skandivaviska staterna motse en annalkande stund, då det gäller kamp på lit och död. Ju klarare det visar sig för Preussen, att Frankr.ke ej vill eller icke kan tvinga det till uppsyllando af progerfredens femte artikel, desto förr skall äfven den stunden komma. Bli vi besegrade, är äfven stormakten Frankrikes sol för alltid slocknad. Rysslard och Preussen skola diktera lagar i Buropa, tills äfven de en gång komma i lufven på hvarandra, då Frankrikes och Englands svaghet samt Österrikes ringhet kanske skola beröfva Preussen dess nödiga motståndskraft mot den halrbarbariska kolossen från Öster. Föga hugnesamma utsivter i sanning! —