Göteborgsposten – 15 mars 1870, sida 2

— OOOOUOOOI4 .f— Tidskrifter. I Framtiden, utgifven af Carl von Bergen. Denna tidskrift har redan utskickat sitt Marshäfte, hvilket företer åtskilligt af intresse. I en uppsats af prof. A. E. Nordenskiöld, kallad Sveriges inflytande på mineralogiens utveckling, häfdas den vigtiga ställning vårt land genom sina lärda intager till denna vetenskapsgrens hela utveckling. I en derpå följande artikel om De danska mosssynden och deras betydelse för den nordiska forskningen lemnas en klar och intressant öfversigt af de resultater, till hvilka forskningarne i mossarne hatva ledt: den är törfattad af Oscar Montelius. Den tredje uppsatsen, kallad: UHvilken är den historiska dagen för Jesu död? en undersökning, som tillika besvarar frågan rom det fjerde evangeliets äkthet, är skrifven med en stor kronologisk lärdomsapparat af lektor N. MW. Ljungberg. Vi erkänna oss ej mäkta följa författaren i hans minutiöst utförda kritik af olika tidtabeller. Nog af, han bevisar med en skärpa och sorgtällighet, som bjuda aktning för forskaren, att den Johannes, som skrifvit det evangelium, hvilket bär hans namn, icke kunnat vara Jesu lärjunge. Han visar t. ex., huru synoptikerna och Johannes ohjelpligt motsäga hvarandra, i det de förra låta Jesn korsfästelse egt rum först efter den judiska påskalamsmåltiden, Johannes åter redan före densamma. Det ligger för öppen dag, att en dylik motsägelse vore alldeles omöjlig, derest begge berättelserna härrörde från apostolisk källa. Ty att någon af de lolf, som omedelbart omgåfvo Jesus i den sista minnesrika natten, skulle någonsin kunnat förgäta, huruvida den mältid hvarmed måstaren tog afsked af sina lärjungar, var en festlig påskmåltid eller icke, är fullkomligen otänkbart. Vi kunna således med visshet säga, att det anspråk på apostoliskt ursprung, hvarmed det första och det fjerde at våra evangelier uppträda, omöjligt kan hos begge vara grundadt, eftersom de i denna så atgörande punkt motsäga hvarandra, utan åtminstone hos ettdera nödvändigtvis är falskt och oberättigadt. . Nu följer en lång och detaljerad bevisning af, att felet här måste ligga hos Johannes och att således han ej kunde vara Jesu käraste lärjunge. Han har neul. gjort sig skyldig till den förseelsen, att han redan i år 29 förutsatt giltigheten af den först efter Jerusalems undergång stiftade festordningen, enligt hvilken judarne slagtade påskalammet först vid slutet af 14:de Nisan. Han har således betjenat sig af en kalender, som först är 131 efter Chr. blef införd hos judarne, hvarför hans evangelium icke kan vara författadt förr än ett eller anvat decennium efter sistnämnda tidpunkt, alltså tidigast omkring år 140—150. Vidare ådagalägger förs. ätt det för menskligheten så dyrbara minnet af Jesu död hädanefter är orubbligen fästadt vid d. 30 mars år 31 af vår tidräkning, och slutar: Hädanefter skall den stora bid, full af historisk sanning och individnalitet, som af vår religionsstittares personhighet träder oss till mötes i de tre första evangelierna, stå ensam och utan medtäflare, ej äfventyrande att fördunk j i I ; ; ; las eller grumlas genom jemförelse med det: djerfva spekulationsfoster, som hitttills i så många århupdraden bländat lisarne af pseudoJohannes. Hättet innehåller till sist, förutom några bokanmälningar, slutet af uppsatsen om Scialismen och kommunismen från revolutions