Göteborgsposten – 15 mars 1870, sida 2

Från Utlandet. Den nu under spelning varande påfliga komedien i Rom är obestridligen ganska putslustig, och den minst komiska figuren är ingalunda den gamle påfven. Eller kan man väl tänka sig en i det löjliga mera effektrik scen än denna, som tecknas sålunda al en korresp. från Rom: Den sista karnevalsdagen begaf sig påfven till Gest kyrka (Jesuiternas kyrka), för att der närvara vid de fyratio timmarnes utställande af det hel. sakramentet. Han drog sig derefter tillbaka till sakristian, der han gat företräde åt jesuiternas hela hop, hvilka kommo för att kyssa hans fot. Han emottog der äfvenledes flera af kyrkomötets fäder, hvilka bevistade den religiösa ceremonien. Pater Beckx, jesuitergeneralen, stod hela tiden bredvid tronen och hviskade ständigt påtven i örat. Då d:r Rogers, biskop af Chatam, en af de få engelska biskopar som äro emot påfvens ofelbarhet, närmade sig, sade jesuitergeneralen snabbt till påfven: Ilan är icke med oss. Detta förskaffade biskopen ett mycket kallt emottagande; påfven talade ej till honom och påstod sig icke höra hvad han sade samt lät honom gå utan svar. Ett annat emottagande rönte deremot monseigneur Berteaud, biskop af Tulle, hvilken är för ofelbarheten. Då han närmade sig, utropade den hel. fadern: Min vän! min kära vän !, öppnade sina armar och kysste honom vänskapefullt. Denna välkomsthelsning af den hvita påfven förskaffade msgr Berteaud en kyss äfven af den svarte påfven, såsom jesuitergeneralen kallas, och biskopen fick eig en ytterligare gärd af artighetsbetygelser. leke sannt, det är ju en läjlig komedi denna? Dock, lätom oss ytterligare färglägga teckningen genom att meddela följande bref från den mystiske korresp. till Augsburger allg. Zeit.: Den, som närmare känner härvarande förhållanden, personer och saker, måste vara öfvertygad om, att det ekumeniska mötet skall föras till sin fullbordan, antingen fullständigt, d. v. s. helt och hållet i enlighet med det i tvenne år förberedda och väl beräknade förslaget, efter hvilket allt i kyrkan, i teologien, i det religiösa lifvet skall dels jesuitiseras, dels romaniseras och centralisationen i dess vidsträcktaste omfång genomföras — eller att åtminstone ajournering af mötet skall komma att ega rum först då den kostligaste, hittills ännu saknade ädelstenen infogats 1 den påtliga tiaran, neml. den dogmatiska ofelbarheten. Det är trenne makter, som vilja vinna genom mötet och hvilka afgöra öfver mötets gång och öde: påfven, jesuiterorden och curian. Bland curians medlemmar finnes det visserligen endast få, hvilka med det för italienska nationen egna sinnet för det praktiska i lifvet längesedan gjort upp sin räkning och lika väl veta, hvad en dogm är värd för Rom, som man i England vet, huru mycket ett namn väger: Den, som angriper dogmen, är deras personlige fiende; han vill tillstoppa ingenting mindre än deras guldgrufva. Ej mindre dyr och oumbärlig är läran för jesuiterna, och nu ännu mera än förr sedan de icke mera ha att befara täflan med någon annan i att begagna ofselbarhetsprerogativet. Påfven Pius IX är öfvertygad, att han genom en särskild gudomlig nåd år utsedd till att bii den äro