2— — — Ni har rätt, Mat, avarade Stephen. Ni har sått nog af denna dryck och så ha vi allesammans. Godnatt, mr Maunders, och hjertlig tack för en glad afton. Kom, Jim. Kom Mat, gamle gosse — hem gå vi! — Nej, nej, ropade den gästvänlige mr Maunders; jag låter ej Matthew Brook lemna mitt hus klockan tio då han kan stanna så länge han vill. Vi skola dricka ett glas till, vi två, och jag skall följa honom ända till porten. Ni släpper in honom, Plumpton, när han kommer, det vet jag. Om han kan stanna öfver tiden i det andra värdshuset, kan han stanna ötver tiden hos mig också. Se så, Brook, ni får ej säga nej till en vän! bad Milsom. Matthew Brook betraktade än mr Milsom än sina kamrater med slöa blickar och ref betänksamt sitt stora hufvud med sin stora hand. — Fördöme mig om jag vet hvad jag skall göra, sade hen; jag har lofvat Stephen att ej stanna ute efter tiden mera — och — — Kanske ej som regel, svarade mr Milsom; men en gång är ingen gång, som ni vet, och Stephen Plumpton är ej omedgöriig. — Det är jag ej, svarade betjenten godlynt. Stanna om ni vill stanna, Mat. Jag skall låta min dörr vara origlad och välkommen efter. Do två andra männen togo derefter ett vänligt afsked af sin värd och gingo derifrån med temligen osäkra steg. Ett triumferande grin bredde sig öfver svarte Milsoms ansigte då han stängde dörren efter sina gäster. — Godnatt och tack för jag blir er qvitt, mumlado