Göteborgsposten – 12 mars 1870, sida 2

Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. För att bese verldens alla märkvärdigheter beböfver man nu för tiden icke företaga några besvärliga och kostsamma resor. Nej! man köper sig endast en biljett till en af dessa Panoramor som, ätminstone i vårt land, så ofta erbjudas, med och utan presenoter, åt en skådelysten och anspråkslös allmänhet. Äfven vår stad har under flera månaders tid haft förmånen att inom sina murar få innesluta ett dylikt konstverk, nemligen en s. k. Thåatre låcanique. en alldeles ny i Sverige gjord uppfinning, förut aldrig förevisad härstädes?. Tack vare denna Theatre behöfver man endast en afton mellan kl. 6—10 företaga en promenad till huset n:r 1 vid Drottningtorget samt der köpa sig en biljett för 25 öre, då man får beskåda kusten af ön Martinique vid stormigt väder, ett Schweizerlandskap, golfen vid Neapel vid månsken m. fl. af verldens underverk. Att få se så många märkvärdigheter för endast 25 öre är ju ett sjungande pris, men upptäckaren af den Önya nppfinningen-, mekanikern A. Rejman, tyckte väl att han icke borde vara sämre än direktör Salamonsky, hvarför äfven han ställde till gratisutlottningar — icke af stora och små hästar utan af åtskilligt annat smått och godt, ingen sak dock af mindre värde än 25 öre — till minne af sin vistelse härstädes. Uti allt detta synes ju icke ligga något ondt, men det oaktadt blef hr Rejman en vacker dag oangenämt öfverraskad af en kallelse till poliskammaren, att ansvara för bedrifvandet af olofligt lotterispel. De ärade besökande kunde nemligen ifall de ej voro belåtna med den present som utfallit ä deras lott, mot en ny insatts af 12 öre och återlemnandet af det vunna, erhålla en ny lott. Denna tillåtelse var natwligtvis mycket frestande för alla dem som t. ex. erhållit ett par strumpeband, ett tändsticksställ eller annat dylikt, då väggur, storartade gipsfigurer, eau de Cologne-flaskor och andra goda saker, som voro upphängda på väggen eller uppstaplade å bordet, voro att vinna. Men tyvärr är lyckan oftast ogynnsam mot oss dödliga och så äfven här, ty mången som för att erhålla allt bättre och bättre saker gjort insats på insats af 12-öringar, måste slutligen, gedan kassan tagit slut, med harmfulla känslor begifva sig från detta Eldorado medförande den sak han först vunnit eller kanske någon ännu sämre. För att sätta en gräns för detta ofog dömde poliskammaren i Thorsdags Rejman att för olofligt lotterispel böta 15 rdr, hvarjemte de till denna industri hörande saker förklarades förverkade och skola de genom exekutors försorg härstädes försäljas. Sofia Olsson, titeln okänd, bodde i början af året i samma rum vid Vestra Skansgatan som maskinarbetaren And. Svensson. I slutet af Januari flyttade hon, orsaken okänd, från nämnde ställe. Han stannade qvar, ty hon bad honom icke följa sig; hennes bohag stannade qvar, ty hon tog det icke med sig, Hon tog icke ens med sig pantsedeln på en sparbanksbok, lydande å några och tjugo riksdaler, hvilken bok pantlånaren Johansson åtagit sig besväret att förvara, derjemte i ett anfall af menniskovänlighet som hos dessa herrar äro så vanliga, lemnande henne 50 öre såsom bevis på tacksamhet för hennes förtroende. Hvem skulle väl med ett dylikt bevis på menniskans medfödda ädelhet kunna tvissa på att ens saker vore i godt förvar hos maskinarbetaren Svensson, fastän han icke var någon pantlånare? Sofia Olsson gjorde det åtminstone icke. Men då hon nu fram i Mars månad återvände till sin förra bostad och sin maskinarbetare, fann hon att tviflet dock ibland är en berättigad sak. Hon fann att hennes bästa kjol var borta. Vändande sig till maskinarbetaren frågade hon: Ilar du stulit den? Det fanns en efterklang af den fordna förtroligheten i rösten, då hon yttrade dessa ord; han kunde ej motstå dem, han gaf ett ruelsefullt jakande svar. Men så upptäcker hon att pantsedeln å hennes sparbanksbok var borta, att hennes strumpor voro försvurna, att hennes — man kan ej gå för långt in i detaljerna — var anammadt, samt slutligen att hennes fingerborg at silfver var försvunnen. Ingen kan undra på att den ofvan omnämnda Lefterklangen? dog bort, och att hon med en viss skärpa upprepade samma fråga som då det gällde den bästa kjolen. En reaktion hade inträdt hos maskinarbetaren, kanske också han skämdes för att erkänna det han missbrukat Sofia Olssons förtroende. Han nekade. Den vanliga gången i dylika fall förekom äfven här. Sofia Olsson anmälde saken i detektiva polisen, för hvilken maskinarbetaren And. Svensson snart icke mer hade några hemligheter. Han hade tagit kjolen, sparbanksboken, fingerborgen o. s. v. Sparbanksboken hade han löst igen, uttagit på densamma 11 rdr och sedermera åter pantsatt den med resten af kapitalet. De öfriga stulna persedlarne hade äfven gått till en pantlånare. Målet remitterades till rådhusrätten. Ur Salamonsky har under de sista dagarne af sin vistelse härstädes haft litet otur, såtillvida som han fått formera bekantskap med Göteborgs mindra ärliga hafalenin-;v Hi nag mal att an