Göteborgsposten – 11 mars 1870, sida 2

varo efter sig, svarade George. Den man som tappade detta guldmynt var ingen välnad. Vi skola tränga in i denna sak, kapten Duacombe; vi skola gå till botten af den, huru hemlighetsfull den än må vara. Jag väntar Yoice Harker tillbaka från Ceylon om en månad eller så. Han vet mera om min brors öde än någon annan lefvande menniska, med undantag af dem som voro delaktiga i dådet. Han skall tränga till grunden af saken, lita på det, om någon kan det. Och nu, vän — fader — kan ni förlåta mig för den bittra orättvisa jag gjort er? — Näväl, George, svarade Joseph Duncombe allvarligt, jag är ej oförsonlig; det finnes dock somliga saker som kunna pröfva hvem som helst, och detta är en bland dem. Men för min lilla Rosas skull och vid minnet af de långa nattvakter ni och jag haft tillsammans på det ödsliga hafvet, förlåter jag er. Der är min hand och mitt hjerta med den. Georges ögon voro fulla af tårar då han fattade sin gamle kaptens hårda hand. — Gud välsigne er, mumlade han, och himlen vare lofvad för att jag trädde in i detta rum i afton! Ni vet ej hvilken tyngd ni lyftat från mitt hjerta; ni vet ej hvad jag lidit. — Intet mer om den saken nn, sade Joe Duncombe. Vi resa till Devonshire tillsammans med första diligens som går åt det hållet i morgon bittida.