Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 3

hr de Villele eller Casimir PåÖrier. Under tiden äro de uppe för handling, stolt stödjande sig på sina svärd. De 56 dissidenterna sakna hvarken talang eller karakter, de äro icke talrika, och de ha ej landet bakom sig; men de representera en tingens ordning, som varat i 18 år, och de understödjas af nästan alla den officiela verldens elementer. De åsigter, som inom pressen representeras af Pays, Public och Peuple Francais och i kammaren af hrr Forcade de la Roquette, Pinard och Clement Duvernois, kunna sammanfattas i fyra ord: saknad af personlig makt. Men derför kunde ministåren Ollivier hafva ryckt lugnt framåt utan fruktan för sin rygg. Men le chåteau, senaten, statsrådet, armåen, magistraturen, förvaltningen, municipaliteterna skola länge dyrka den personliga makten. Högern är ett parti, som börjar i Tuilerierna och når ned till den ringaste bymären. Att kejsaren kastat bort sjelsherskaremakten, utan någon tanke på dess återtagande, är otvifvelaktigt. Men hans omgifning skall till sin sista suck sakna detta absoluta välde, hvars vinst de skördade. . . Senaten utgöres af den absoluta maktens bottenfällning; gamla generaler, gamla prefekter, gamla ministrar, gamla deputerade af högern — alla presiderade af en man som vill dö i det personliga regementets förhärdelse. Tror ni, att den vördnadsvärda församlingen föredrager hr Ollivier framför hr Rouher? Kan den trösta sig öfver en förändring, som kastat densamma i bakgrunden? Kan den utan oro se den grundlagstiftande makten slippa sig ur händerna, då den hotas ej blott med val, utan äfven med förlusten at 30,000 fres i sina löner. Senaten är djupt reaktionär ... Det ligger under detta skämt en botten af djupt allvar. Vi nämnde i går, att titulärkonungen Francisco de Assis, exdrottning Isabellas af Spanien gemål, låtit konfiskera de gods, som drottningen ännu egde i Spanien. Rörande denna sak, som naturligtvis väcker det största uppseende, skrifves det från Paris till Times: s En högst märklig process skall troligen snart förekomma vid domstolarne i Paris. Drottning Isabella och hennes gemål ha neml. kommit i tvist angående förvaltningen af deras förmögenhet. Såsom regerande drottning var hon statens öfverhufvud, och prinsgemå len måste underkasta sig hennes vilja. Isabella påstår nu, att fördrifningen från tronen ej på något sätt ändrat detta förhållande, alldenstund hon fortfarande är drottning de jure, och att hon är oinskränkt herrskarinna öfver sin förmögenhet och dess användning, äfven om hon skulle vilja ge ut ännu flera millioner för understödjande af upprorsförsöken i Spanien, än hon gjort. Don Francisco återigen påstår, att tronen är förlorad, att drottningen nu är underkastad allmänna lagen och alt han skall ha myndighet öfver en motsva rande del af den gemensamma förmögenhet, hvilken nu till ingen nytta förslösas af Isabella. Då han fick veta att hans gemål på egen hand sålt en stor mängd värdepapper, framställde han hos de franska domstolarne anspråk på, att förmögenhetens förvaltning skulle lemnas i hans händer. Rätten har tillsvidare frånkännt drottningen och hennes intendent Ezpleta hvarje befogenhet att vidtaga finansiela åtgärder, så länge processen ännu är sväfvande. I följd af denna tvist har eu spändt förhållande uppstått mellan Isabella och Francisco. Den senare har lemnat deras gemensamma boning vid Avenue du Roi de Rome och flyttat till sin vän sennor Meneses, hertig af Bannos, hvilken äfvenledes bor i Paris. Det kan man kalla hög skandal! I England har man såsom bekant, en längre tid häftigt agiterat frågan om att genom det allmärnas befrämja en stark utvandring af arbetare, för att sålunda lindra nöden. Underhusledamoten Torrens hade tillochmed i parlamentet väckt förslag om, att regeringen skulle för ändamålet anslå en summa af 1 mill. p. sterl. Förslaget kom d. 1 d:s under behandling i Underhuset. Gladstone motträdde detsamma, i det han yttrade, att förslaget grundade sig på ett misstag och att det engelska folket helst önskade att stanna hemma. För hvarje gång man på ett alltmänt möte föreslog utvandring såsom medel mot nöden, mötte denna tanke ett lifligt motstånd, sade han. Sålunda yttrades det ganska ofta: Om j viljen gifva penningar, för att skicka bort oss, så gifven oss heldre penningarne och låten oss stanna hemma (hör! skratt!). Vi tycka mycket om gamla England och vilja ogerna bort till yankees, hvilka man der borta i Canada med ett något ovördsamt uttryck kallar blånäsorna. Gifven oss som sagdt heldre penningar och låten oss njuta vårt tarfliga bröd hemma (skratt), tills bättre tider komma. Vi skola vara vida bättre tjenta dermed. och i stället för att