Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 2

att stanna hos henne tills jag kom tillbaka! Det kallar jag ej att uppföra sig som hederlig karl, till ade kaptenen harmset. — Och ingen annan gör det heller, sir, svarade hushållerskan. Ett vildt, kringflackande lif kan vara bra i sitt slag, men om en man som nyss är gift med en vacker ung hustru ej kan stanna hemma i lugn, så vet jag ej hvem som kan det. — Således for han sjelf ut till sjös och tog sin hustru ned till Devonshire innan han seglade? sade kaptenen. Vackert handladt, på min ära! Och samtyckte Rosa utan knot att lemna sin fars hem? frågade han harmset. — Ber om förlåtelse, sir, men miss Rosamond var ej den som ville knota i närvaro af tjenstefolket, hvad hon än kunde känna inom sig. Jag hörde hennes snyftningar hela natten, stackars liten, då hon föga trodde att det fanns någon som kunde höra henne. — Sade hon något till er innan hon reste? — Ingenting förrän qvällen innan bon skulle resa. Då kom hon till mig i köket och sade: Mrs Mugby, det är min mans önskan att jag skall resa ned till Devonshire och bo der medan han är ute till sjös. Naturligtvis är jag ledsen öfver att lemna detta hus, som min far gjort till ett så trefligt hem för mig och i hvilket han och jag lefvat så fridfullt tillsammans; men det är min skyldighet att lyda min man, hvad han än må begära af mig. Jag skall skrifva till min älskade far och säga honom huru ledsen jag är öfver att lemna mitt hem, (Forts.)