Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 2

bar spår af yttre trefnad. Kaptenen såg sig omkring i rummet med en min af tillfredsställelse. — Det finnes ingenting så lämpligt som en liten tur till Indien för att låta en man uppskatta värdet af hemtrefuad, utropade han. Huru trefligt allt ser ut; man måste vura en dare för att ej kunna finna sig hemma efter en läng sjöresa. Men hvar är din matmor? frågade Joe Duncombe plötsligt i det han vände sig mot den förvånade Susan. Hvar är mrs Jernam? — hvar är min dotter? Hör hon ej sin gamle fars grofra röst? Kommer hon ej och helsar mig välkommen efter allt hvad jag gjort för att förvärfva mera penningar åt henne. Innan Susan kunde svara, hade mrs Mugby hört sin husbondes röst och kom in i, stor hast för att helsa honom. — Tack för ert hjertliga välkommen, sade kaptenen hastigt, men hvar är min dotter? Är hon ute denna kalla vinterdag och ströfvar omkring på Londons gator? — eller hur tusan kommer det sig att hon ej är här och välkomnar sin gamle far med en kyss? — Herre Gud, utbrast mrs Mugby, ni vill väl ej säga att ni ej hört något ifrån miss Rosa — jag ber om förlåtelse, mrs Jernam? — Hört något ifrån henne? upprepade kaptenen, Jag har ej haft en rad från henne. Men Gud förbarme sig öfver oss! hvad den qvinnan stirrar! Står allt rätt till med min dotter? Är hon frisk? Kaptenens redliga ansigte blef blekt, som om en plötslig fruktan uppstått hos honom.