Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 2

Fredrik L. Andersson. Litteratur. Napoleon den Färstes llistoria af P. Ianfrey. Stockholm, L. J. Hierta. Bland den massa af litterära alster, som sistl. jul såg dagen och öfversvämmade vår bokmarknad, var äfven detta arbete, hvilket vi, genom att åter anmäla det för allmänheten, önska att sålunda bevara från att dränkas i glömskans flod. Napoleon I står onekligon för vår generation till hälften som en myth. Hans lefnadsgerning synes tillskuren i så kolossala proportioner, att vi icke mäkta betrakta den annorlunda än efter något ytterligt synmält, vare sig att detta visar honom som en modern Mars å la Thiers eller som en pygm med stora anlopp å la m:me Staöl. Anekdotförfattarnes svärm bar äfven höljt Napoleons barnoch ungdom i ett visst sagotöcken, hvilket gifvit någonting ännu mera mytiskt åt personligheten, hvars krigarbragder återigen insvepte honom i en kanonrök, som tillochmed framkallat en afgudadyrkande apotheos. Det kan vara synd att ur vår nyare historia förjaga alla dessa sagotöcken och återställa i historiens sanning personligheten med dess menskliga förtjenster, men äfveu menskliga brister. Denna vår nyare historia har neml. ingalunda öfverflöd på stora gestalter, kring hvilka fantasien kan ega rätt att drapera sina brokiga väfnader. Men omutlig som sanningen sjelf är dock historien, ty hon är, så långt det menskliga kan nå, sanningen. Och förlorar än det sagolika derpå, att hoa med sin skarpa nagel afrifver fernissan, så är det dock visst, att den tecknade personlighetens litsgerning vinner i verkligt intresse, då ur teckningen menniskan framgår, kämpande mot och förberedande genom sina handlingar de händelser, som skola inträffa. Hvad sagan förlorar, det vinner dramat, som visar oss menniskan dukande under i sin kamp, men idäen, den sanna frihetens ide, segrande, då äfven tidens väldigaste Titan bräckes som ett svagt rö. Lanfrey har skridit till sitt arbete med full föresats att tala sanning om Napoleon. Om, säger han, jag efter så många lysande samtida, publicister, filosofer, historieskrifvare, skalder, vågar i min ordning ransaka en gestalt som så få ibland dem kunnat ostraffadt döma, ligger mitt enda anspråk deruti, att jag kunnat göra mig till godo tidens förmån. Källorna flyta ymnigare, bevekelsegrunderna äro bättre kanda, händelserna bättre utredda, och den salska glorians dunster bli alltmera skingrade. Hvad de passioner åter beträffar, som hos oss väckas vid erinringen af den andel, Napoleons minne i våra dagar haft i friheteus nederlag, är det numera mycket lätt att värja sig derför. Nutiden, med sina skonsammare åsigter, tillåter oss ej längre att sörtvifla om framtiden. Jag känner mig fri både från hatets fördomar och entusiasmens vidskepelse, och skulle som en neslig träldom visa från mig hvarje åsigt, som kunde hindra mig från att böja mig för den sanna storheten. Vi hafva ej tagit del af det franska originalet; men såvidt vi kunna döma af det hittills i öfversättning utkomna första häftet, har förf. troget hållit sig till denna sin föresats, att granska passionsfritt, euuru hans teckning derför ingalunda saknar hvarken saft eller energi, utan tvärtom i hög grad besitter beggedera. Denna historieskrifvarens vördnadsvärda opartiskhet framlyser b. a. i denna reflexion, hvilken i all sin enkelhet innebär en rikedom af filosofi: ÅGenom sin karakter, sina åsigter och framför allt genom det mål han föresatt sig liknar Napoleon en man från en annan tidsålder. Och likväl märker man, ju mer man studerar honom, att de enda delarne af hans verk, som förblifvit vid lif, äro Just de, som han lånat från sin tids anda. Återstoden är af rent öfvergående beskalfenhet. Den roll Napoleon spelat har således ingenting för bistorien oförklarligt. Träffande sanning, som visar menniskans ringhet, men äfven det stora i den allmänna utvecklingen, der allt har sin tid och sitt värf. Napoleon visade redan som ung maktbegär och anlag tör intriger för dessa begars tillfredsställande, äfven om han skulle behöfva att härtill utveckla stor hänsynslöshet. Lanfrey tecknar denna tid i korta, men pikanta drag, och, såsom det vill synas, med stöd ar noggrannt pröfvade källor. Det var naturligt, att den sedan så absolutistiske kejsaren skulle söka att så mycket som möjligt utplåna, det han stått i förbindelse med Robespierrarne, till hvilka han också endast synes ha anslutit