Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 1

mycket vänligt af er, miss Graham. Jag sar högst sällan ut och aldrig annat än till förtroliga vänners hus. — Säkert räknar ni oss — min bror menar jag — till denna privilegierade klass, sade Lydia i det hon rodnade på ett högst intagande sätt, såsom det alltid stod i hennes makt att rodna. — Ja, det gör jag verkligen, sade Douglas Dale i uppriktig, vänlig och obesvärad ton, som om den ej varit afsedd för en person som stod under inflytande af den blinda fåfängan, skulle för do planer hon uppgjort varit mera nedslående än någon annan ton; jag glömmer aldrig huru högt ni stod i min stackars brors aktning, miss Graham; ursäktar ni att jag säger det jag sannerligen troåde att det å hans sida fanns en mycket varmare känsla än så. Lydia visste knappt huru hon skulle upptaga denna anmärkning. I en mening var den smickrande, i en annan nedslående. Om denna tro satte Douglas Dale i ett mera obesväradt förhållande till henne, om den ingaf honom känslan af att ett vänskapsband, stärkt genom minnet af det förflutna, fanns mellan dem, så mycket bättre för hennes planer, men om hon trodde att denna Lionels förmodade kärlek blifvit besvarad, så mycket värre. Det var onekligen en kinkig belägenhet, äfven för en ung dame af miss Lydia Grahams märkvärdiga sinnesstyrka och verldsvana. Men hon drog sig ur. den utan att ens behöfva yttra ett ord, blott genom en uttrycksfull blick och en lätt höjning på axlarne, som tillochmed för Douglas Dale — hvilken ingalunda var en snarfyndig man, ehuru begåfvad med djup känsla och klart sundt förnuft — uttryekte all