lrarjehanda. Uppstanden från de döda. Den amerikanska tidningen Louisville Commercial berättar under d. 26 sistl. Januari följande besynnerliga historia, för hvars trovärdighet det är så mycket osäkrare att gå i borgen som det är en amerikansk tidning hvilken är sagesmannen: — Här i Louis ville blef nyligen en man vid namn Kriel dömd till döden för att ha mördat sin hustru och blef följ aktligen hängd. Mr Kriel, fortsätter tidningen vidare, gick mot sin död hård, oböjlig och med ett onaturligt lugn. Såsom icke ovanligt är med gentlemen i hans ställning var hans begär att lefva större än hvarje önskan (!). Då falluckan i galgen föll under honom observerade man att hans slutna händer samt benens och fötternas ställning förblefvo alldeles oförändrade, visande en utomordentlig viljekraft och kontroll öfver nerverna. Halsbenen afbrötos ej och general Whie taker som var närvarande vid afrättningen försäkrade att pulsationen i halsädrorna kunde märkas sedan fängelseläkaren förklarat att litvet var utsläckt. Sedan mr Kriel hängt några minuter, skars han ned och kroppen lades i en likkista. Ögonen, hvilka stirrade halföppna sedan mössan, som dolt den hängdes ansigte, blifvit afdragen, sörlefvo tillslutna sedan man helt lätt vidrört dem och ansigtet antog ett uttryck af hvila. Kindernas rodnad återvände till en viss grad och den mörka färgen efter repet kring halsen försvann till en del. Ingen af myndigheterna hade stannat för att hålla vakt öfver liket och det fördes på en likvagn till ett grafhvalf på kyrkogärden. — Nu kommer slutscenen i denna besynnerliga historia. Vid midnattstiden kördes en lätt vagn ut från Walnutstreet. I vagnen suto tre väl insvepta, tysta personer; en af dem var en läkare af stor erfarenhet och med fast tro på att man genom en galvanisk process kan återuppväcka lif hos en död. I vagnen fanns för öfrigt en madrass och åtskilliga filtar. Vagnen höll nära kyrkogårdsmuren och två män gingo till graf? hvalfvet bärande emellan g en stor, väl fylld säckEn kort stund derefter återvände de bärande emellan sig en liflös gestalt, väl insvept i filtar. Gestalten lades på madrassen och vagnen kördes under tystnad tillbaka till staden. Kroppen uppfördes i en ytterst lärd och skicklig läkares studerrum, hvarest tio eller tolf nyfikna och oroliga vetenskapsmän stodo och väntade på det anländande besynnerliga sällskapet. Kroppen lades baklänges på ett bord, kläderna lossades, bröstet utvidgades och en skåra gjordes i ena armens pulsåder. Först sipprade blott en droppe mörk blod, men efter upprepade inskärningar och manipulationer med den liflosa kroppen började blodet flyta mera rikligt. Det elektriska batteriet applicerades nu och på mindre än 15 minuter började det varma blodet att pulsera genom den kalla kroppen Slutligen öppnades äfven ögonen. Vetenskapsmännen stodo förfärade och kunde knappt fatta vidden och betydelsen af det underverk hvartill de varit vittne. En af dem talade till mr Kriel och fråsade: Ilar ni medvetande? Ögonen svarade med en uttrycksfull blick, och läpparne öppnades ofrivilligt, men intet ljud banade sig väg öfver dem. Stimulantier hälldes ned utför den till lifvet återvände hängdes strupe och på mindre än en timma efter det han blifvit förd till läkarens studerrum satte kriel sig upp och frågade: Hvad har ni gjort? År jag lefvande eller död? Åskådarnes förvåning och på samma gång deras professionella förtjusning öfver det märkvärdiga experimentet blefvo högljudt uttryckta. Man vidtog genast åtskilliga lämpliga åtgärder för att från rättv rädda undan detta lif som blifvit på ett så mär värdigt sätt räddadt. Man anskaffade förklädnad åt mr Kriel, försåg honom med tillräckligt penningar, och i dagningen skulle man kunnat se en man, svag och vacklande, men fast och orubblig i sitt utseende passera öfver strömmen. Senast sågs han af en tystlåten, uppmärksam in som var med honom ända tills han på bantåget från Seymour i Indiana begaf sig på väg mot en okänd men såsom man hoppas bättre framtid, slutar salvelsefullt den amerikanska tidningen, hvilken synes räknat mr Kriel bland sina personliga vänner, åtminstone om man får döma af den aktning,