Göteborgsposten – 8 mars 1870, sida 2

perna marschsärdiga. Detta var slutet af en politisk bandling, ur hvilken skulle framgå en ny medlem af denna mäktiga församling, som skall sörja för rikets lugn och välfärd. Men dessa händelser hade föregåtts af en inledning, som länder det engelska valsättet lika litet till ära. Här i Sverige är röstsedeln alfa och omega vid ett parlamentsval; England har från gamla tider släpat med sig in i nutiden händernas uppsträcknivg vid val, den s. k. nomination. Den dag, som Underhusets talman bestämt för kompletteringsval, sammanträda valkretsens innevånare, vare sig att de äro röstberättigade eller icke, på hustings, en stor öppen plats eller öfvertäckt hall, och en till ordföranden utsedd kommunalembetsman uppmanar de församlade att uppställa en kandidat. Stundom har ett bestämdt parti den vissa segren i sin band och motständarne söka ej att bestrida det densamma; hvilket är fallet isynnerhet inom de smärre valkretsarne, der en stor egensomsegare eller några inflytelserika familjer föra spiran, mot hvilken arrendatorer, daglönare, fabriksarbetare och krämare icke tå ostraffadt uppresa sig. I sådana valkretsar i fickformat blir hufvudmannen, sonen, anförvandten eller en gunstling till den herskande slägten föreslagen, antagen och förklarad till underhusledamot — valet är verkstäldt. Genom reformakterna af 1831 och 1867, såväl som genom enskilda lagar, hvilka under tiden beröfvat flera valkretsar genom alltför grof bestickning och för mycket användande at skrämskott deras säten i Underhuset, ha dessa de mest primitiva af alla val blifvit mer och mer sällsynta; vanligast rycka två eller flera partier i fält med sina kandidater, och huru banduppsträckningen än må utfalla, begäres al det underlägsna partiet ett afgörande genom le valberättigades offentliga asgifvande af sina röster, hvilket derpå eger rum under de närmaste dagarne.