Göteborgsposten – 8 mars 1870, sida 1

inringen om uppträdet på Phoenixklubben, plågades han af tanken på att, hvilken uppoffring han än gjorde, sku!le han aldrig kunna utplina den skamfläck som det nattliga spelet satt på hans blifvinde hustrus rykte. — Vi skola lemna England för alltid efter giftermålet, sade han för sig sjelf. Vi skola bosätta oss i någon italiensk stad, der Pauline skall bli beundrad och vördad, som om hon roro drottning lika väl som den skönaste och älskvärdaste bland qvinnor. Om han frågade Pauline hvar de skulle tillbringa sitt kommande lif svarade hon alltid på samma satt. — IIvart ni än vill föra mig skall jag vara nöjd, sade hon. Jag kan aldrig bli nog tacksam för er godhet; jag kan aldrig betala den skuld hvari jag står till er. — och ni har ingen önskan, ingen fantasi som jag kan tillfredsställa, Pauline? — Nej. Från min tidigaste harndom har jag längtat efter en enda välsignelse — lugn! Ni har gifvit mig den. Hvad mera kan jag begära af er? Ah, Douglas, jag fruktar att min kärlek redan kostat er alltför mycket. Verlden skall ej förlåta er det val ni gjordt, er som kunnat göra ett så lysande parti! Sedan de bättre känslorna i Paulines natur blifvit väckta till lif, kunde hon vara nästan lika ädel som hennes trolofvade. Upprepade gånger bsd hon honom återtaga sitt löfte — att lemna och glömma henne. — Tro mig, Douglas, vår förlofning är ett misstag, sade hon. Tag det i betraktande innan det är för sent. Ni är en stolt man, hvars heder bör väl bevaras, och den