— Det är en ära som många af oss ha åtnjutit, svarade Reginald i hänfull ton. — En ära som jag fann tusan så kostsam ! utropade lord Caversham, som stod nära Douglas Dale. — Det var på den tiden då sir Reginald Eversleigh usurperade rättigheten att vara gäst i madame Durskis hus, svarade Douglas. Nu skulle ni finna det mycket förändradt der, Caversham, om värdinnan hedrade er med en inbjudan. Då madame Durski först kom till England var hon olycklig nog att råka i händerna på dåliga rådgifvare. Hon har sedan dess lärt att skilja sina vänner från sina fiender. — Hon är en högst förtjusande qvinna, sade lorden skrattande; men om ni ej vill komma på balans hos er bankir, Dale, råder jag er allvarsamt att afsäga er hennes gästfrihet. — Madame Durski skall inom kort bli min hustru, svarade Douglas så högt att han kunde höras af alla de närvarande, och det ringaste ord beräknadt att kasta en skugga på hennes rykte skall vara en förolämpning mot mig en förolämpning för hvilken jag skall veta att kräfva upprättelse. Detta tillkännagifvande föll som ett dunderslag på den närvarande hopen af förnäma lättingar. Alla kände historien om villan i Fulham. De kände Pauline Durski som en skön men farlig siren, hvars småleenden lockade män till förderfvet. Att Douglas Dale skulle förena sig med en sådan qvinna tycktes dem vara ren galenskap. (Forts.)