De båda männan träflades i klubbens rökrum vid den tid på dageu då klubben var mest besökt. Ingenting kunde vara mera iögonenfallande än den slösande baronctens oförskämdhet da han helsade på sin rike kusin. — Huru kommer det sig att jag ej sett er i mina rum i Temple, Eversleigh? frågade Douglas i den lugna ton af studerad artighet som uttrycker så föga. — Emedan jag ej haft någon särskild anledning att besöka er, och emedan jag, ifall jag önskat besöka er, knappt kunnat vänta mig att finna er i era rum i Temple, svarade sir Reginald. Om ryktet ej ljuger tillbringar ni största delen af er tid i en viss villa i Fulham. Det var sjelfva tonen hvari sir Reginald Eversleigh yttrade dessa ord som ådrog sig de närvarande herrarnes uppmärksamhet — af hvilka nästan allesammans väl kände till de båda kusinernas förhållanden och af hvilka mängden kände dem personligen. Ehuru klubbledamöterna hade alltför fint lefnadsvett för att ställa sig och lyssna, var det dock tydligt att allas uppmärksamhet blifvit mer eller mindre väckt af baronetens ton och sätt. Douglas Dale svarade i lika hörbara uttryck och lika högdragen ton som hans kusin användt. — På mig kan ryktet sannolikt ha något att ljuga, sade han, alldenstund det ej finnes några hemligheter i mitt lif som kunna ge näring åt sqvaller. Om ni med en viss villa i Fulham menar Hilton House, har ni ej misstagit er. Jag har äran vara en trägen gäst i detta hus.