Göteborgsposten – 4 mars 1870, sida 3

Elgar i Dalarne. Lidn. Dalpilen berättade för någon tid sedan att tvenne elgar gått helt trygga nära gårdarne framme på bygden i Sundborn och omnämner nu i ett senare nummer, att i Söndags åtta dagar sedan sex stycken af dessa stätliga djur blifvit sedda helt makligt promenerande på Hosjön, omkring 1 mil trån Falun. Tidn. tillägger: Det är en känd sak, att när elgen blir förföljd i skogen, går han ofta fram på bygden, der han finner sig mera fredad för sina förföljare, ty tjufskytten har respekt för menniskors grannskap och bedrifver helst sitt olofliga yrke långt bort i aflagsna skogar, der han är säker för vittnen. Ett sätt har han dock att komma åt sitt flydda rof, nemligen att Jaga det tillbaka till skogs igen. Med afscende härpå är anmärkningsvärdt, att vid begge de omnämnda tillfällena har i elgarnes grannskap befunnits en och samma person, den ena gången på skridskor; och får han dem väl till skogs igen, torde han en vacker dag knipa en eller annan af de rara stekarna. Mannen är känd som elgskytt, bor icke långt ifrån 1 staden invid vägen, der hans hund dagligen öfvar sig att skälla på vägfarande i brist på annat. Utt vaksamt öga af kronobetjeningen är här at nöden, om icke dessa skogens fridlysta högdjur skola snappas bort inpå knutarna at sjeltva residensstaden. Det är tillräckligt illa nog, att de oftare än man tror under oloflig tid fällas i aflägsna skogsmarker, utan att lagens arm når förbrytaren; men här i den bebyggda trakten synes det icke fordras en Jäderins polissnille att spionera ut oloflig elgjagt. 8 — —. VW— — —-—— mrt;r:te ?D—k U —