Göteborgsposten – 4 mars 1870, sida 2

———— — dringsegare voro före jul. Den tid har kommit då de måste ha betalning eller då jag — Hon tystnade och blickade forskande i baronetens ansigte. — Då ni — hvad? frågade han. Hvilket är det andra alternativet, Pauline? frågade han. — Jag tror att ni borde veta det lika väl som jag, svarade hon. Jag måste antingen betala dessa skulder eller med vanära fly från detta hus och från detta land. Jag vädjar till er i min bittra nöd. Kan ni hjelpa mig — ni som säger er älska mig? — Säkert, Pauline, kan ni ej tvifla på min kärlek, svarade sir Reginald; men olyckligtvis finnes det intet magiskt medel hvarigenom den trognaste och renaste kärlek kan förvandla sig i penningar. Jag eger ej en tjugopundsnot i verlden. — Verkligen; och de fyrahundrafemtio pund ni vann från lord Caversham straxt före jul — ha de penningarne redan gått åt. — Hvsarenda shilling deraf, svarade Reginald kallt. Han kade bankonoter till ett belopp af närmare tvåhundra pund i sin byrå; men han var den siste man i verlden som skulle vilja uppoffra de penningar han behöfde för egen del, och hans öfverdådiga vanor höllo honom alltid i skuld. — Ni måste mycket hastigt ha gjort er of med dem. Säkert har ej allt gått åt, Reginald. Jag tror att hundra pund skulle tillfredsställa mina fordringsegare, för en tid åtminstone,