Göteborgsposten – 4 mars 1870, sida 2

lor, läroverket i Paxton, eller till underståd åt meddellösa studerande och sattiga prester, eller ock, hvilket är det vanligaste, till något nytt kyrkans behof. De ifriga uppmaningarne åtföljas allt som oftast af ord sådana som dessa: det gäller alltså. mina älskade vänner, att göra en verklig liten uppoffring; det gäller, säger jag eder, att taga ett dju u-pt tag i tickorna ... Påfven i Rom lärer svårligen hafva ett större och mera förderfligt välde öfver eina tillgifnaste än denne prest eger öfver dem, som tillhöra hans församling. Troligen är det högst få, om ens någon, af alla dessa, som vågat eller ansett värdt att helt oförbehållsamt utsäga sin mening, då denna ej ölverensstämt med hr pastorns egen. Talar man med någon af de mera förnuftiga om pastor C., får man höra det af en axelryckning åttöljda omdömet, att han är en — — såsom prest, men en förb. smart business-man. Också anses han vara er mer än välbergad, en rik man; men många och rätt besynnerliga äro berättelserna om huru hans egendom sor ökats. F. n. lärer vår man umgås med ingen mindre plan än den, att, sedan den nya kyrkans affärer kommit i full blomstring, tillställa så att han blir förklarad för svensk biskop i Förenta Staterna; och arbetar ban till den ändan med kraft på att få LÅuniversitetet i Paxton flyttadt till Chicago, hvilken stad då blir hufvudsätet för hela svensk-lutherka kyrkan i Amerika. Hvem, om ej han, som ju i alla fall håller alla trådarna i sin hand, är sedan närmast att förklaras såsom dess öfverhufvud? — Men må det som nu blifvit yttradt om mannen i fråga vara nog för denna gång! Ämnets ofantligt stora vigt må ursäkta att jag varit så vidlyftig. Hvad jag sagt, är sanning; och önskligt vore att andra svenska tidningar ville återgifva dessa mina meddelanden, på det att alla de som snart ämna begifva sig hit måtte på förhand blifva varnade för denne, säkerligen en af de största och farligaste bland all härvarande andliga runners. Illa i sanning skulle det vara, om han i och från Sverige lyckades erhålla ringaste medhåll eller understöd för siv humbugskyrka, i hvilken charlataneriet och ondskan icke tröttna att i Guds namn predika oförsonlighet och fiendskap bröder emellan. Såsom ett sista och talande bevis på huru djupt ingripande välde denna hr Carlsson vetat tillskansa sig må anföras, att det är just honom som den svensk-norska befolkningen har att tacka för en konsul, den mest odughga i hela Amerika. Han (konsuln) som här skrifver sig JHawkinson, ehuru hans rätta namn är Håkansson, och som är en okunnig bonde hemifrån Sverige, blef genom pastor Carlssons förord och kraftiga medverkan satt såsom konsul på den plats i Amerika, der svensk-norska konsulatet mest anlitas och der således, om någonstädes, skulle behöfvas en man med verldserfarenhet, aflärsvana och allmän bildning. Konsul Hawkinson kan — jag har med egna ögon sett stilprof af honom — icke stafva svenska språket så bra som mången dräng derhemma, och ej heller förmår ban uppställa den enklaste mening så, att folk kan törstå den. Till följe häraf och på grund at de förbindelser i hvilka ban står till pastor Carlsson, har denne honom naturligtvis helt och hållet i sitt våld, så att de ömsesidigt tjena hvarandras intressen. Just ett par värdiga stallbröder! — Arten af hr konsulns verksamhet skall jag måhända framdeles något utförligare vidröra. Isidor K,