vecklingen af sina planer. Douglas Dale hade begärt Paulines hand mycket snarare än Victor förutsett ; det fullkomligt goda förstånd och förtroende som egde rum mellan dem gjorde det försigtiga spel han haft för afsigt att spela obehöfligt, och det var honom nu likgiltigt huru snart en slutlig brytning mellan Pauline och Reginald skulle inträffa. För två af de mål han hade för ögonen — åstadkommandet af öppen ovänskap mellan Douglas Dale och hans kusin, sir Reginald, samt ohjelplig skada åt Paulines rykte — var det bättre ju förr en sådan brytning egde rum. Derför antog Victor Carrington en ton af förbehållsamhet och hemlighetsfullhet, som ej förfelade att göra sir Reginald ursinnig. — Fråga mig ej, Reginald, sade han. Ni saknar fullkomligt moraliskt mod, och er brist på kraft skulle blott försvaga min hand. Sök ingenting tå veta — vänta ingenting. De som arbeta för er veta huru de bäst böra arbeta. Apropå, jag vill ha er att teckna på ett litet dokument — någonting i samma väg som ni tecknade på i Raynham Castle. Ingenting kunde yttras mera likgiltigt än dessa fransmannens ord; men dokumentet i fråga var ett gåfvobref, hvarigenom Reginald Eversleigh skänkte Victor Carrington hälften af de inkomster som kunde tillfalla honom, af fast egendom eller penningar, från den förste påföljande Juni. — Skall jag gifva er halfva min inkomst. — Ja, bäste Reginald, efter den förste nästa Juni. Ni vet att jag arbetar träget på att skaffa er förmögenhet. Ni kan ej vänta att jag skall arbeta för intet. Om ni ej