Frän Riksdagen. Domstolarnes omorganisution. I båda kamrarna börjades rörhandlingarne d. 2 d:s med öfverläggning om hr C. Ifvarssons i Andra kammaren väckta motion om omorganisation at vårt domstolsväsende. Denna motion sönderfaller i tvenne delar och åsyftar en anhållan hos K. M:t derom, att K. M:t vid behandlingen af frågan om reorganisation af underdomstolarne på landet täcktes vidtaga och föreslå åtgärder, ledande icke allenast till snabbhet i lag kipningen, utan äfven till beredande af tillfälle för handläggning af andra och flera ärenden vid samma domstolar, än de nu dithörande; att K. M:t dervid ville taga i öfvervägande dels om icke åtskilliga af rikets mindre städer — efter vederbörandes hörande — må kunna med vissa delar af landet under gemensamma domare eller domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen fördelas, och delsijom icke, vid inträskande ledigheter, hädanefter och intilldess reformen hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne af dessa befattningar skola vara underkastade den förflyttning samt förändring i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig. Båda dessa förslag har af lagutskottet blifvit afstyrkta, det förstnämnda dock hufvudsakligen blott på grund deraf, att en skrifvelse i detta ämne redan blifvit af Riksdagen aflåten till K. M:t, som nu hade ett förslag derom under utarbetning; det senare deremot dels på grund deraf, att hinder hittills icke mött för mindre städers forläggande under landsrättt. då sådant af dem blifvit begärdt; dels emedan 31 3 regeringsformen, som tillförsäkrar städernas invånare att uppsätta borgmästareför lag, förmenas utgöra hinder emot någon stads förläggande under landsrätt emot dess vilja; dels, ändtligen, emedan genom en åtgärd, sådan som den föreslagna, domrarne skulle, i strid mot den grundsats om deras inamovibilitet, som genomgår vår lagstiftning, försättas i en osäker ställning. Icke mindre än fem af Andra kammarens ledamöter hafva emellertid reserverat sig mot detta utlåtande, och bland dem utskottets ordförande grefve Sparre, som förordat antagandet af ett skrifvelseförslag, hufvudsakligen öfverensstämmande med senare momentet i hr Carl Ifvarssons motion. I Första kammaren afslogs i enlighet med utskottets hemställan de omnämnda motionerna, sedan hr Hasselrot och frih. A. C. Raab likväl uttalat sig för principen af att de smärre städerna skulle ega sin egen jurisdiktion, Andra kammaren egnade åt ärendet en långvarig öfverläggning, hvarunder lagutskottets betänkande försvarades af hrr Ribbing, A. Bergström, Lindström och frih. Gripenstedt. Dessa talare stödde sig förnämligast på och utvecklade närmare de af lagutskottet åberopade skälen för afslag, och dervid isynnerhet betonande det, efter deras åsigt, olämpliga deri, att på det af motionären och reservanten föreslagna sätt vilja förbereda genomförandet af en reform, som ännu Icke blifvit ifrågasatt och om hvars beskaffenhet man följaktligen icke hade någon föreställning. Men de antydde derjemte ett politiskt skäl till afslag, nemligen det samband i hvilket frägan står till riksdagsordningen och det inflytande en tisärd i den föreslagna riktningen skulle utöfva på städernas representations UlIrr Ahlgren, Ifvarsson, grefve Sparre och S. Nilsson i Österslöf, som bekämpade lagutskottets utlåtande, berörde föga eller intet sistnämnda sida af frågan. Endast hr Sv. Nilsson anmärkte, att grundlagen icke kunde genom den föreslagna åtgärden trädas för nära, då 31 s regeringsformen ingalunda bestämde, huru många städerna skola vara. Deremot sökte nämnde talare i ganska utförliga framställningar genomdrifva de öfr iga inkasten mot försl aget. IS nnerhet kämpade grefve Sparre med my cken värma för detsamma, framhållande nödvändigheten at att hos oss, likasom i nästan hela det öfriga Europa, göra slut på den skilnad, som i afseende på lagskipning och domstolsväsende förefunnes mellan stad och land. Började man icke att på något sätt förbereda denna reform, skulle den dock aldrig komma till stånd. Nu invändes det, att man skulle först ändra grundlagen och utarbeta förslag till den reform man äsyfi ade innan man vid domäres utnämning gjorde något förbehåll att de skulle vara skyldige foga sig i de nya förhållandena. Men om reformförslag lramlades, skulle man åter mötas af det inkastet, att det ej kunde genomföras, emedan domrarne ej kunde rubbas i sin ställning. Resonnerade man på det sättet, skulle man aldris komma ur denna cirkelgäang. —