kärlek; men han var förargad öfver hennes tystnad och ville veta om han hade en rival. IIan kände madame Durskis vanor, och att det först var på aftonen hon kunde träffas. Klockan var nära sex då han körde upp till dörren på Hilton House. Carlo Toas släppte in honom och hedrade honom med en temligen allvarsam granskning under det han ledsagade honom upp till det rum der Pauline brukade taga emot sina gäster. Hvad sir Reginald här fick se förorsakade honom både förvåning och förödmjukelse. Han hade väntat att fiona Pauline tankfull, olycklig, kanhända sjuk. Han hade väntat att se henne uppskakad af hans ankomst. Han hade noga öfvertänkt den sannolika orsaken till att hennes bref upphört och kommit till det resultat, att hon upphört skrifva emedan hon var ond på honom — med det slags ondska som existerar endast der det finns kärlek. Till sin öfverraskning fann han henne glad, strålande, klädd på det mest intagande sätt. Aldrig hade han sett henne ha ett skönare och lyckligare utscende. Han tryckte ömt hennes hand och betraktade henne under några ögonblicks tystnad. — Bästa Pauline, sade han slutligen, Jag har aldrig sett er så älsklig som i afton. Och dock var jag nästan rädd att finna er sjuk. — Verkligen! Och hvarföre? frågade hon i vanlig sällskapston, af hvilken det var omöjligt draga någon slutsats.