eller annat afseende draga nytta af hitkommande svenskar, söka de flesta att vinna sina afsigter genom att antaga ett sken af gudsfruktan, och dessa heliga äro just de som oftast och samvetslösast narra de stackars emigranterna. Det finnes såväl i Chicago som i Newyork åtskilliga emigrantagenter och Ärunners, hvilka icke besvära sig med att tänka på vår Herre oftare, än när någon ny emigrantskara nyss anländt; men då taga de så många som kunna förmås att följa dem till någon särskild plats; der hålla de gudstjenst, uppträdande sjeltva såsom predikanter, och med Guds ord på tungan öfvertänka de bästa sättet att lura den enfaldiga skaran, som från bönesalen föres direkt in i predikanten-agentens kontor att der uppgöra köp af jord och jernvägsbiljetter för färd längre in i landet eller för att öfverenskomma om aflöningssumman för arbete hos något jernvägsbolag. När sådana lyckas vinna gehör af sina lättrogna landsmän, är det mindre underligt att dessai kappa och krage utstyrda herrar ingifva förtroende. Vanligen taga de bland allmogen, som vid ankomsten hit råka i trångmål, sin tillflykt till presten, hvilken också ofta nog frälsar den sökande ur en tillfällig törlägenhet genom att skaffa honom arbete eller törsträcka honom några dollars (mot fullgod säkerhet, förstås), men detta endast på det vilkor, att den sålunda hulpne låter inskrifva sig i kyrkboken såsom församlingsmedlem. På detta och dylika sätt gå så väl de lutherska som andra bekännelsers prester tillväga för att draga folk till sina församlingar, och den de väl en gång fått dit, han kommer icke derur utan stora ansträngningar och mycken smilek. I Chicago finnas fem svenska kyrkoförsamlingar, neml. en baptist-, en metodist-, en episcopaloch två andra evangelisk-lutherska församlingar, som hålla sig till den s. k. Augustana-synodens bekännelse, och af hvilka den ena eger hr Erland Carlsson till herde. Åugustana-synodens anhängare skilja sig ifrån den rena lutherska kyrkan hufvudsakligast endast genom en ytterlig intolerans. Ur Esbjörn, numera kyrkoherde i Sverige, tillkommer äran af dess tillvaro. Synoden eger i Paxton ett universitet för bildandet af prestmän. Dess n. v. president är professor Hasselqvist. De unga män, som få sin uppfostran i denna skola, undervisas och behandlas efter en sådan metod att de oftast deritrån utgå mera ensidiga och på det hela mera okunniga än de gått derin; också synas de flesta af Augustana-synodens prester vara inskränkta personer, hos hvilka man har svårt att upptäcka ringaste spår af studier och bildning. Synodens stidgar ålägga församlingsmedlemmarne att vara närvarande under alla gudstjenster, att aldrig besöka värdsbus och donsnöjen och att ej läsa annat än kristliga uppbyggelseböcker m. m.) Den som bryter mot dessa stadgar blir först varnad af kyrkoföreståndaren ellr pastorn, som dervid ej underlåter att tidt och ofta helsa på i hans hem för att der bedja med honom; men gör han sig saker till förnyad öfverträdelse blir han ändtligen utesluten från församlingen, hvilket i min tanke är det lyckligaste som kan hända honom. Många stackars enfaldiga personer inge dock icke detta utan gråta och jemra sig bitterliga, anseende att de blifvit förkastade