Göteborgsposten – 3 mars 1870, sida 2

pf——;——.——,——— N. 3 Fran Utlandet. Alla franska tidningar, äfven oppositionela, erkänna den glänsande seger, svm ministören vunnit, företrädesvis genom utrikesministern Darus svar på Jules Favres tal, för hvilket vi i går redogjorde. Vi meddela här ett utdrag af Darus anförande: Jag har redan många gånger i mitt lif hört, att regeringarne fått skulden för att framkalla emöter, då de försvarat sig mot dem, som med vapen i hand angripit dem (skratt). Man förnekade alltid, att komplotter funnos; men om regeringarne föllo, skröt man öfver att ha anstiftat sammansvärjningar emot dem. Både Thiers och Jules Favre kunna intyga detta; den förre måste såsom minister efter julirevolutionen, den senare såsom understatssekreterare i inrikesministeriet efter februarirevolutionen föra en hårdnackad kamp mot emöterna, och då hette det äfvenleaes att det var polisen, som ställde till oroligheterna. Sanningen är, att ordningen blifvit under sista månaden återupprättad tvenne gånger utan blodsutgjutelse. Den anförda beskyllningen mot regeringen harmade mig; jag är i högsta grad förvånad öfver att höra, det mina kolleger och jag skola vara verktyg för ett personligt regemente, att lrankrike ännu står under diktatur. Ett folk är fritt, då zureränen icke kan utan nationens samtycke förfoga öfver en enda borgares egendom, blod eller frihet, då lagarne äro uttryck för den allmänna viljan samt då makten är begränsad och i nödfall kan hillas i tygeln. Det är detta, som öfverallt anses vara nödvändigt, för att ett folk skall kunna vara fritt (starkt bifall). För att dessa vilkor skola kunna uppfyllas, måste det finnas representativa församlingar med lagstiftande myndighet och makt till att utöfva inflytande på regeringen, hvars medlemmar tagas ur däras midt. På det sättet gör folksuveräniteten s g praktiskt gällande, och just sådant är det närvarande regeringssystemet (bifall). Det har sagts, att vi ändrat åsigter, sedan vi kommo till statsrodret; men det är en orättvis beskyllning. Jag tillhör det ringa antal, som ej gillade diktaturen år 1852, för hvilken 8 millioner borgare uttalade sig. Alldenstund jag då var tvungen att välja mellan den allmänna iriheten, som städse varit mig kär, och en furste, hvars namn jag förut lärt att ära och akta (bifall), så bestämde jag mig för frihetens sak. Jag drog mig tillbaka från de allmänna angelagenheterna och förde under nära 20 år ett alldeles isoleradt lif. Jag uppgat detta först, uä de politiska frioch rättigheterna atertingo sin plats i våra institutioner. Jag har kommit för att försvara dem och bringa dem till verkställighet. Jag är således berättigad att fordra, det man ej utan bevis uttalar misstro till ärligheten i min politiska öfrertygelse (starkt bifall). Denna min otvert) kan jag i korthet angifva med orden: Ordning Frihet. Hvart man än kommer i Frankrike, skall man öfverallt höra befolkningen uttala sig för reformer, men emot revolutionen; man vill ha en inskränkt makt, men inga barrikader, inga skakningar. Man hyser både fruktan och vämjelse för de ofverdrifter, till hvilka vår generation varit vittne, och det är denna stämning, som skall sätta r ngen i stånd att öfvervinna de hinder, man lägger i hennes väg (bifall). Hr Jules Favre har framhåliit, att vi, som sitta i ministeren hafva kommit tillsammans från olika utgångspunkter. Det är omöjligt, att vi kunna vara eniga, säger han, eftersom vi tillhöra olika fraktioner af kammaren, och vi kunna ej heller otverensstämma med kammaren, alldenstund den blet vald, innan vi kommo till rodret. Det är en rörande omsorg, han visar för oss (skratt); han delar den med andra, hvilka både i och utanför denna församling just icke arbeta på bevarandet af ett godt förstånd emellan oss (skratt), utan tvärtom söka att väcka split emellrn oss inbördes samt emellan oss och kammaren. Men hvad gör det till saken, att vi komma från olika håll, då vi nu äro ense? (bifall.) lnigheten inom ministören är fast, ej allenast derför att vi hysa aktning och förtroende till hvarandra, utan äfven derför att trenne särdeles vigtiga skål mana till sammanhållning. Vi befinna oss först och friumst inför en suverän, som genom ett högsinnadt, i historien sällsynt beslut frivilligt tillmötesvått folkets önskningar, lojalt afstatt från en delafsin makt och som visar sig mer och mer besluten att grundlägga lagbunden frihet i ett land, hvilket tröttnat vid allt,