Göteborgsposten – 2 mars 1870, sida 2

grönshäck förskaffade honom ett säkert sotfäste och hoppade ned på marken inunder, der snön hopat sig i en drifva som gjorde att han ej kunde stöta sig i fallet. — Det kommer att falla mer snö före dager, mumlade han för sig sjelf, ifall jag förstår mig på vädret och inga märken efter mina fotsteg skola kunna upptäckas. Han sprang öfver parken, hoppade öfver det staket som skilde parken från trädgården och smög sig försigtigt utefter en gång mellan täta granar som fullkomligt dolde honom för hvarje tillfällig nattvandrares ögon. På detta sätt dold sökte han närma sig ena ändan af den terrasserade sluttningen mellan slottet och trädgården. Hvarje terrass var prydd med stenbalustrader, på hvilka stora vaser stodo, äfvenledes af sten. Skylande sig under dessa vaser steg Milsom upp till södra flygeln af den stora byggnaden. Sju upplysta fönster vid södra ändan af slottet utvisade de rum som beboddes af arftagerskan till Raynham och hennes exentriske väktare. Ljusen brunno matt, som nattlampor hvilka lemnats att brinna under sömnens timmar, och Milsom hade hört af mr Harwood att man i huset gick till sängs innan klockan elfva. De rum som innehades af den lilla flickan voro i första våningen. De massiva stenväggarne voro här utan murgröna, ej heller funnos några uthuggningar eller prydnader i stenmuren som skulle kunnat tjena till fotfäste för en klättrare. Släta stenväggen stod framför Thomas Milsom lika omöjlig att bestiga som sjelfva Newgates väggar,