Göteborgsposten – 2 mars 1870, sida 1

; ömhet. Det är det besynnerligaste af alltsammans, sade betjenten. Jag är säker om att, ifall ni sett mor och barn tillsammans, skulle ni ha tänkt att ingen makt på jorden skulle kunna skilja dem åt, och dock far ett tu tre mylady sin väg och lemnar miss Gertrud efter sig. Men om Gertrud vore en prinsessa kunde hon ej bli omsorgsfullure skött och eftersedd än hon är. Om ni finge se mrs Morden hos henne, skulle ni kunna tro att den lilla flickan vore af socker och skulle smälta bort af en regndroppe, och om ni finge so kupten Copplestone hos henne, skulle ni kunna tro att hon vore Englands kronjuveler och att hvarenda en lurade på tillfälle att stjäla henne. Svarte Milsom smålog då betjenten sade detta. Det var ett grymt småleende, på intet sitt behagligt att sc; men James Harwood var ingen observator, och dessutom hade han sina ögon fästade på sitt sista glas rompunsch, medan han undrade om mr Milsom skulle bjuda honom på ett nytt glas af denna välsmakande dryck. — Hvad slags karl är kapten Copplestone? frågade Milsom tankfullt. — En ovanligt dugtig karl är han, svarade James Harwood. Det är bara synd att han skall ha så ondt af gikt. Mycket ofta tvingar gikten honom att intaga sängen. — Ha! och hvem vårdar lillan då? — Kaptenen. Han liknar en vaksam hund och hans koja är vid lillans dörr. Det säger han sjelf. Miss Gertrud och hennes guvernant bo i tre vackra rum i södra flygeln — myladys egna rum — och vägen dit går genom en stor korridor. Då mylady reste bort beställde kapte