Göteborgsposten – 1 mars 1870, sida 1

j skild från allt umgänge ni lefvat på sista tiden, och jag I tror knappast att ni nu skulle till min fördel ha gjort ett undantag i detta hänscende, om ni ej haft verkligt behof af min tjenst. Detta tal var särskildt ämnadt att underlätta svårigheterna af den ramställning han väntade af Pauline. Douglas hade nämligen länge gissat hemligheten af hennes fattigdom och hade mer än till hälften anat bevekelsegrunden till hennes bref. Han väntade alltså en begäran om hjelp. — Er hjertliga godhet rör mig djupt mr Dale, sade Pauline med en rodnad som blygseln jagade upp i hennes kinder. Ni har ritt; jag skulle ha varit den sista dvinna i verlden att på detta sätt taga er godhet i anspråk om jag ej varit i behof af er hjelp — bittert behof. Jag vädjar till er emedun jag känner er ädla natur. Jag vädjar till er såsom en tiggerska. — Madame Durski, af förbarmande, begagna ej sådana ord, utropade Dale afbrytande henne. Allt hvad jag eger i verlden står till er disposition. Jag är färdig att börja mitt lifånyo, och arbeta för mitt dagliga bröd hellre än att ni skall lida en timmas qval, ett ögonblicks förödmjukelse som penningar kunna förekomma. — Ni är för ädelmodig, för god, utropade Pauline. Det enda sätt hvarpå jag kan bevisa min tacksamhet för er granulaga godhet är att vara fullkomligt uppriktig. Mitt lif har varit ett sällsamt lif, mr Dale — ett lif af skenbart välstånd, men verklig fattigdom. Innan jag var gammal nog för att förstå värdet af en förmögenhet, blef